Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1853, sida 1

ombytet. Hr de la Cour är lika långsam att fatta och utföra ett beslut som general Baraguay dållilliers icke år en man, som bryr sig om många tal och noter. Icke med orätt tillskrifver man de la Cours brist på kraft misslyckandet af bemedlingsförsöken. Han hade uttryckliga order, och likaledes lord Stratford de Redclille, att på Portens begäran, beordra flottorna till Konstantinopel, så snart de-stådes ankommit underrättelse om Ryssarnes beså tande of Donaufurstendömena. Ur de la Cour trodde sig i fredens intresse kunna öfverskrida dessa order, Ryssland såg dock i denna tvekan Frankrikes och Englands beslut att till hvarje pris undvika kriget och inskränka sig till blotta demonstrationer. Denna tvekan gjorde S:t Petersburgerkabinettet så mycket mera hårdnackadt, och blef, efter Wienerförslagets strandande, en orsak till Portens krigsförkla ring. Lord Stratford befann sig gent emot sin franska kollega i samma ställning som franska utrikesministern Drouin de YÄHuys gent emot lord Aberdeen; liksom engelska kabinettet städse lade en hämmsko på det franska, på samma sätt hämmade hr de la Cour i alla steg lord Stratford, så att denne den ena gången efter den andra fordrade hans hemkallande. I en annan pariserkorrespondens i samma tidning heter det, rörande samma ämne: General Baraguay dHilliers sändning till Konstantinopel är påtagligen af allvarlig betydelse. Man kan icke antaga, att regeringen skulle afsätta hr de la Cour — ty kallandet till andra besattningar är en alsättningsformel — om angelägenheterna i Orienten skulle bedrifvas såsom hittills. Kejsaren är missnöjd med den rol, som franska diplomatien spelat i Konstantinopel, det förargar honom, att tidningarne och de officiella noterna alltid blott tala om lord Stratford och hr v. Bruck och knappt nämna hr de la Cour. Det tillkommer Frankrike, har han yttrat, att leda sakerna, och om franska ambassadören begripit sin pligt, skulle Ryssland för länge sedan gisvit vika. Man får icke förundra sig öfver dessa stolta ord, de äro fullkomligt logiska hos Napoleon, som vill bevisa czaren att Frankrike icke fruktar honom. Kejsaren skulle från början gått vida längre i orientaliska frågan, om England icke vägrat att följa honom. Nu är han till den grad retad, att det är att befara, att han till slut alls icke frågar efter om England är med honom eller icke, och i det han påminner sig huru Napoleon 1806 i en dylik belägenhet betjenade sig af general Sebastiani, har hans val fallit på general Baraguay dilliers. Turkiet, då Frankrikes bundsförvandt, var i begrepp att börja krig emot Ryssland, men tvekade ännu dels af fruktan för Ryssland, dels till följe af Englands råd. General Sebastiani ankommer till Konstantinopel och utverkar en krigsförklaring emot Ryssland. Engelska amiralen Duckworth inlöper i Dardanellerna för att förmå sultanen att afträda Moldau och Wallachiet åt Ryssland och tillika öfverlemna England Dardanellerna och flottan. Anblicken af engelska tredäckarne skrämmer Turkarne, hvilka fordra att Sebastiani skall bortjagas. Redan ber sultanen S. aflägsna sig, men denne, i stället för att foga