Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1853, sida 1

si det en tår föll ned på hans vissnade kind, sade han: Du har rätt gamle! Tempora mutantur, et nos mutamur in illis 4. Kanariefägeln. Det kan visserligen tyckas besynnerligt, då man har så mycket ännu oskrifvet och otänkt om menniskan, att man till föremålet för sin etyd väljer en kanariefågel. Men om man betraktar saken närmare, så skall man finna att kanariefågeln är en ibland menniskans gladaste och trognaste följeslagare; en liten vän, som mången gång med sitt qvitter förljufvar en dyster stund, en ovärderlig vän, ty han ser allt och yppar intet! Dessutom, huru afundsvärd är inte ofta en kanariefågel! Röda, svällande läppar, dem alskarns langtande kyssar änni inte nått, får han kyssa . han får ofta gunga på böljor hvitare och mjellare än snön, han får skåda hemligheter, dem endast de sköna anförtro åt nattens närsynta ögon . . hans blick når ostraffadt dit, der endast vår aning vågar stanna . sannerligen han är en lycklig ost! ..