Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1853, sida 3

Ekonomiskt. Om siskarnes konstmåssiga befruklande ). Under en lång följd af år har man märkt, att fisken i floder och strömmar mer och mer minskas. I trakter, der en tät befolkning sysselsätter sig med industriella företag, är fiskfångsten, som erbjöd strandbebyggarne en angenäm och helsosam föda, samt utgjorde en betydande industrigren, nära att aldeles upphöra. Man har velat förklara detta på åtskilliga sätt, men det är omisskänneligt, att industriens framsteg utgör den hufvudsakligaste orsaken. Fördämningarna, hvilka med hvarje år föröka sig i de små insjöar, hvilka förse floderna med vatten, hindra fiskarnes vandringar, och följaktligen måste deras rom läggas i närheten af källorna. Bäckarna kunna följaktligen icke mera lemna fisket så stor kontingent af småfisk, och då fiskfängsten förblifver lika ihärdig som förut, så minskas vissa fiskarter eller försvinna aldeles. Men äfven de stora floderna lida omedelbart af industrien. Fiskrarne klaga öfver ett förderfligt inflytande af ångbåtarne, och deras uppgifter i detta hänseende hafva verkligen en god grund. Det vanliga antagandet, att det buller och svall, som orsakas af ångbåtarne, störa och förskräcka fiskarne, torde väl vara ogrundadt, men deremot skadar i ett annat hänseende vattnets hästiga rörelse, som föranledes af ångbåtarnes hastiga fart och blifver känbart ända till stränderna. Vågorna drifvas flera gånger om dagen mot stränderna och renspola dem på sätt och vis, så att rommen, som lägges nära stranden, till största delen går förlorad. Häruti ligger hufvudorsaken till den tilltagande minskningen af fisk i floderna, hvilken i många gått till en sådan grad, att fisket aldeles upphört att vara en indrägtig födkrok och blir mer eller mindre märkbart i alla floder. Under dessa omständigheter vinna de rent vetenskapliga försöken, som man i sednare tiden anställt till fiskarnes befruktande, ett betydande praktiskt interesse. Sådana försök hafva ibland andra blifvit gjorda af Spallanzani, och i Tyskland af grefve Holstein, och den sednare lyckades för omkring ett århundra sedan att genom sina sträfvanden komma till ett praktiskt användande deraf. Grefve Holstein förklarade att man kunde så fisk liksom sädeskorn, och visade derjemte att man af det konstmässiga befruktandet på ett år kunde erhålla samma afkastning som eljest på tre, samt att man derigenom kunde i floderna acklimatisera nya fiskarter, som förut icke funnits der Ar 1848 fäste Quarterfages i en afbandling, som förelades Pariser-akademien, uppmärksamheten ånyo på denna sak och uppmanade till försök. Emellertid hade dock tvenne simpla fiskare i Vogeserna, Gehin och Remy löst uppgiften. Dessa båda män, hvilka icke det minsta kände till de förra vetenskapliga arbetena i detta amne, och icke ägde ens de ringaste physiologiska kunskaper, hunno målet endast genom naturens betraktande. Det sakförhållandet var dem bekant, att ingen parning äger rum ibland fiskarne, utan att honan lägger ägg, hvilka sedan befruktas af hannen. Gehin och Remy iakttogo med stor ihärdighet dessa företeelser. hvilka försiggingo nästan endast nattetid och under den oblidaste ärstiden, och företogo sig derefter att efterapa naturen och sätta i verket fiskarnes konstmaåssiga befruktande. Men de nödgades äfven uppföda de nykläckta fiskarne och anlägga en slags plantskola, ur hvilken de kunde utplantera efter behag. Härvidlag uppstodo nya svårigheter då de icke hade att göra med växtätande fiskar (karpar, lindare o. s. v.) utan med soreller, således köttätande fiskar. Men äfven detta svåra problem löste de. De hade märkt att forellerna, straxt efter sin framkomst ur äggen, närde sig af det slemmiga ämne, som omgifver dessa. De gåfvo derför sina fiskar grodrom till föda, hvilket hade de bästa följder. Då forellerna blefvo större, erhöllo de hackadt kött och fint sönderskurna innanmäten af får och hornboskap. Sedermera valde Gehin och Remy ett ännu sinnrikare förfaringssätt, som var en fullkomlig efterhärmning efter naturen. För attföda sina små foreller, utplanterade de ibland dem andra mindre och växtätande fiskar, hvilka närde sig af vattenväxterna och sjelfva tjenade forellerna till föda. Sedan de första försöken lyckats, inskränkte sig Gehin och Remy icke allenast till de bäckar, i hvilka de sjelfve fiskade, utan planterade fisk äfven i andras vattendrag, då de derom anmodades. I en enda liten flod, Mosellote, som utfaller i Mosel, planterade de 50,000 små foreller. Den ene af de båda männen använde samma förfaringssätt äfven på laxens förökande och vann de mest tillfredsställande resultater. Man utsträckte nu försöken till andra franska floder, och följderna voro nästan regelmässigt lyckliga. Man experimenterade med de mest olika siskslag. t. ex. i Bresse och vid Dijon med lindare, karpar, gäddor och aborrar. I England, der försök af detta slag gjordesistor skala, hafva rika possessionater och sällskaper satt detta sörsafande i verket, och på flera ställen på konsimässigt sätt planterat siskyngel i vattendragen. Äfven saltsjöfisk har man redan börjat plantera, t. er. i många saltdammar i Litoralen vid Adriatiska hafvet, i pontinska träsken och i golfen vid Neapel.