poli. Härigenom skulle Omer Pascha, utan att riskera något, så sast sot i Vallachiet, endast han sorgtälligt undveke en stor ordnad batalj. Men låtom oss lemna hypothesernas fält och återkomma till vårt ämne. De tvenne Donau-provinserna, ehuru under Portens öfverherrskap, äro dock skiljda derifrån i administrativt och militäriskt hänseende. Enligt fördragen, äga Ryssland och Porten rättighet att hvardera indraga en truppstyrka af 30,000 man i furstendömena, men endast i händelse af inre oroligheter, såsom t. ex. år 1848. Ryssarnes nu inträffade occupation af landet innebär således en öppen kränkning af fördragen. vid alla de äldre stipulationerna har Ryssland småningom förminskat ottomaniska väldets rättigheter. För närvarande påstå engelska tidningarne dess afsigt vara att förmå dessa provinser att förklara sig oberoende, och ställa sig endast under Rysslands beskydd. Derigenom skulle ingen, då Ryssarne ville kampera på Donaus stränder, kunna förekasta dem någon kränkning af fördrag och rättigheter, hvilka ännu tvinga dem till en förtretlig varsamhet. Moldau-Vallacherne skulle också då lätt kunna förse dem med en hjelptrupp af 30,000 man. Med beundran för Turkarnes beslutsamma hållning och för denna religiösa fanatism, som drifver dem att trottsa en mäktig fiendes anspråksfulla fordringar, måste man göra rättvisa åt Ryssland för de stora sociala förbättringar, hvilka under dess välde blifvit åstadkomna i de trakter, dem vi nyss omtalat, ifrån Dniester ända till Donau. I förra seklet lefde innebyggarne i dessa trakter, samt de på kusterna af Svarta hafvet och Azofska sjön, likasom deras barbariska försader, utan handel, utan gemenskap med den civiliserade verlden, och fartygen funno hos dem endast stränder, som voro öde eller bebodde af röfvare. Oupphörligt utbrusto krig emellan de särskilta Tartarhorderna; åkerbrukaren och köpmannen åtnjöto ingen säkerhet; de turkiske pascharne och deras soldater lefde sjelfva endast al prejerier och plundringar. För närvarande åtnjuta samma trakter en fullkomlig trygghet och kunna glädja sig åt en oupphörligt tilltagande välmåga under den ryska styrelsens organiserande despotism. De gamla städerna hafva blifvit ombildade genom civilisationen, ett stort antal nya, redan ganska blomstrande städer hafva uppstått, och hamnar blifvit anlagda vid dessa ogåstvänliga kuster. Ibland de af Ryssarne grundade städerna torde det vara tillräckligt att nämna Taganrok, en nederlagsplats för en ofantlig spanmålshandel; Sebastopol, en stor sjöarsenal; Kerson, det sordna Panticapea, hvarest Mithridates afled ; och framför allt Odessa, som inom få år intagit rangen af en bland Europas förnämsta handelsstäder. Moldau-Vallachiet har också vunnit mycket af Ryssarnes långa vistande der ifrån 1828 till 1835. För sina första framsteg ha dessa länder att tacka general Kisselefs förträffliga förvaltning, ty denne man var deras stora organisatör vid denna tidpunkt. Fordom valdes hospodarerne af Ottomaniska Porten inom de stora grekiska familjerna, hvilkas palatser intaga qvarteret Fanar i Constantinopel, och hvilka köpte sig denna värdighet medelst betydliga summor, dem de utdelade åt ministrarne. De togo sedan sin skada igen på innebyggarne, genom ett tygellöst prejerisystem. De nödvändiga följderna af en sådan styrelse voro ett vårdslösadt åkerbruk, elände och en förminskad befolkning. För närvarande väljes hospodaren i hvardera provinserne af de stora possessionaterne eller bojarerne; hans val underställes dock Portens approbation, och han beger sig personligen till Constantinopel för att