Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1853, sida 2

ter inskeppats i Odessa och förts till Sebastopol. som från landsidan försvaras af 20 a 25000 man. — Vidare meddelar nämnde tidning, från Erzerum, att trupperna i lägret derstades erhållit order att göra sig marschsardiga. Scheik Schamyl, som för öfverbesalet i Tscherkessien, heter det vidare, har underrättat generalbesalhafvaren för turkiska trupperna, Abdi Pascha, att han ställer 20,000 man till hans disposition, för att operera gemensamt med honom. — Till Konstantinopel anlända bref från Asien förtälja, att 20,000 Ryssar, på marschen från Daghestan till turkiska gränsen, i bergpasset Zokatola anfallits af 30,000 bergsboer och blifvit fullkomligt sprängda. Under det nu Turkarne redan passerat Donan och man med hvarje dag har att emotse underrättelser om blodiga vapenskiften icke mindre på krigsteatern i Europa, än äfven i Asien, uppbjuder diplomatien sina yttersta bemödanden att tillvägabringa en förlikning emellan de stridande makterna, eller åtminstone en vapenhvila. Det är dock att befara, att den i så det ena som det andra hänseendet förgäfves spiller sitt bläck. Det omtalas imellertid i de utländska tidningarne följande nya förlikningsprojekt. Först skrifver Xavier Raymond srån Konstantinopel under den 22 Oktober till J. des Debats. Den 20 Oktober öfverlemnade den österrikiske gesandten ett nytt förslag till en not, som skulle göra slut på stridigheterna, och för hvilkens antagande af Ryssland, de 4 stormakterna ville gå i borgen. Sultanen, sedan han emottagit denna not, skickade en kurir till Omer Pascha, med befallning att vänta med sientligheternas öppnande. Men Courier de Marseille meddelar, efter de med Caradoc anlända nyheter af en dags färskare datum, att sultanen svarat den österrikiska gesandten, att det icke kunde vara fråga om uoderhandlingar, så länge Ryssarne stodo i Donausurstendömena. (En befallning till Omer Pascha att vänta med fientligheternas öppnande bade ju dock, såsom man från annan, säker källa fått veta, verkligen blifvit utfärdad, men den var, enligt allt utseende, utverkad genom engelskt och frunskt, och icke genom österrikiskt inflytande. Ått denna befallning kom för sent veta vi äfven). I en pariserkorrespondens af den 1 Nov. uti LIndep. belge heter det, att, sedan ett från österrikiska kabinettet utgånget förslag, ett resultat af de förtroliga konferenserna i Olmätz (troligen samma förslag som i Konstantinopel presenterats af hr Bruck) förkastats af de vestra makterna, ett nytt förslag blifvit framkläckt i Wien, hvilket har Rysslands fullkomliga bifall, samt understödjes af Österrike och Preussen, men blott ljumt af engelska sändebudet. Hvad franska sändebudet angår, så har han icke velat utlåta sig deröfver, innan han inhemtat sin regerings mening. En pariserkorrespondent i Times skrifver följande: Jag är i stånd att lemna er underrättelse om den nya vänning, som orientaliska frågan tagit. Den källa, hvarifrån jag hemtat mina uppgifter, är af obetviflad tillförlitlighet. Det mycket omordade och fruktade manifestet, som ryska czaren skulle hafva utfärdat efter emottagandet af Turkiska krigsförklaringen, visar sig vara en ganska fredlig not af grefve Nesselrode, i hvilken han meddelar de 4 makterna, att hans herre är djupt bedröfvad öfver, att Turkarne till den grad missförstått hans afsigter, att de skridit till en krigsförklaring, att han beklagar det nuvarande tillståndet af ovisshet och lifligt eftersträfvar att få slut derpå. Såsom den genaste vägen dertill föreslår han, att ett turkiskt ombud beger sig till furst Gortschakoffs högquarter och der reglerar saken. Det meddelas, att detta förslag afböjts af England och Frankrike, emedan sakerna gått för långt, för att det skulle kunna synas görligt att på ett så summariskt vis bilägga stridigheterna emellan Ryssland och Turkiet, men att dessa makter förklarat sig beredda att uppsätta en ny not, baserad på Donaufurstendömenas utrymmande, i hvilken de delar af Wienernoten, hvilka sårat Turkiets värdighet, utelemnas eller uttydas på ett sätt, att ingen anledning mera återstår till ingrepp från Rysslands sida i sultanens suveränitetsrättigheter. En sådan not har äfven, såsom jag hör, verkligen blifvit uppsatt, erhållit Österrikes och Preussens bifall och äfven godkänts af kejsar Nikolai sändebud i Wien och är nu på väg till Konstantinopel, dit dess förestående ankomst rapporterats förmedelst telegrafen. Afven har jag fått höra, att franska regeringen fått den underrättelse, att lord Stratford de Redeliffe förskaffat sig Portens bifall till en not, som till innehållet är nära nog lika med den som nu är på väg till Konstantinopel. Sådan är nu orientaliska frågans ställning och den rättfärdigar hoppet om en snar förlikning. Bevekelsegrunderna till denna czarens eftergifvenhet erbjuda ett rikt fält för suppositioner. Bristande kännedom om sinnesstämningen i Frankrike och England i afseende på Turkiet, den oriktiga meningen, att en allians emellan dessa begge makter vore en omöjlighet, allt för stort förtroende till sina egna krafter och allt för låg uppskattning af motståndarens torde i början haf