Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1853, sida 1

Nej inte för något pris i verden! Det är de enda minne jag har efter min salig man ... ack herre Gud, min stackars beskedliga Jo. hannes! .. — Är han oppdragen? — frågade assessorn utan att höra. — Hvem? — utbrast Sara förundrad. — Kors, dosan! . . Jaså, hör nu . . hvad vill ni ha för den .. jag ger hvad som helst men jag kan inte neka att jag bra gerna skulle vilja höra den spela en bit? — Oändligt gerna! — försäkrade fru Sara i det hon drog opp den, och assessorn satte sig i soffan utan det ringaste krus! Och dosan började ouverturen till Don Juan men nu skulle man sett gubben B. Han var förtjust, han vas ofverlycklig! Aldrig förr hade han från en speldosa hört sådana toner .. fylliga och klara på en gång .. han tyckte sig redan i Abrahams sköte höra ljudet af englarnes harpospel— Min iru — utbrast han med tårar i ögonen, sedan dosan slutat spela, — ni måste sälja den dosan åt mig! Jag ger er 500, ja tusen riksdaler om ni vill ha dem. — Aldrig min herre! jag har gjort ett heligt löfte att denna dosa, som Jag fick af min man på vår brölloppsdag, aldrig skall ägas af någon annan!