då de blott få verka och utveckla sig i full f frihet. Det är med hela landet, som med en enskilt egendomsägare. Har han fått en klen skörd, så säljer han naturligtvis icke mera ifrån sig än hvad han är ovillkorligt tvungen att sälja. Finner han att hvetet betalar sig högt, så säljer han måhända deraf mera än han eljest skulle gjort och inskränker sina behofver, äter mindre skorpor och mera rågbröd. Finner han att rågen står mycket högt, säljer han, om nöden tvingar, mera deraf än han eljest skulle ha gjort, och söka draga sig fram med hafre, potates o. d. Hvad skulle det nu bli af, om man förbjöde denne egendomsägare att afyttra sin säd, på sält omständigheterna gjorde det för honom nödigt och fördelaktigt, allt naturligtvis af omtanka for hans välfärd? Hvad som gäller den enskilte gäller ock landet. Komma i utlandet priserna å sad att blifva betydligt högre än hemma, så är det en fördel och ej en förlust för Sverge att sälja den spanmål, som landet kan hafva att afyttra, å den utländska marknaden. Skulle detta ske till den grad, att priserna hemma blifva högre, så få vi köpa igen, måhända med samma förlust som den enskilte, hvilken försålt sig, men också möjligen med fördel, då det kan hända, att tillslödet till den främmande marknaden sänker priserna. Allt detta går sin gilla gång, blott det får gå ostördt af myndigheternas inblandning. Emellertid — häri dela vi åter insändarens åsigt — har det varit rätt illa att regeringen icke längesedan upphäft importtullen på säd. Hade detta skett, så är det ganska säkert att icke obetydliga qvantiteter spanmål redan blisvit införskrifne, till stor vinst för landet, då alla tecken antyda att sädespriserna på de alldraflesta utländska marknader komma att blifva ganska höga. I allmänhet borde hela denna importtull helt och hållet afskaffas — vi instämma i så fall med den rörande tullreformen utkomna brochyren Nu eller alldrig. Det är tydligt att Sverge, särdeles om bränvinstillverkningen något betydligare minskas, såsom vi böra hoppas, skall blifva ännu mer än det redan är ett sådesexporterande land, och då äro naturligtvis tullarne likgiltiga. Inträssar åter missväxt blifver tullen blott ett medel för sädens ytterligare fördyrande, hvadan den då ock gemenligen måste för tillfället upphäfvas. Af den säd som vissa år inkommit till Sverge har säkert den största qvantiteten blifvit uppköpt af jordbrukare sjelfva, dels såsom mjöl, dels till utsågesspanmål (hufvudsakligen från Finland och Östersjöprovinserna) och det skydd som spanmålstullen hetes skola utgöra för jordbrukarne länder dem således endast till tunga. Härmed är ock den orättvisa beskyllning tillbakavisad, som förf:n till den ofvannämnde brochyren rigtar emot jordbrukarne, med anledning af spanmålstullen, en orättvisa så mycket större, som jordbrukaren på det tungaste beskattas af de höga tullarne å en mängd fabrikater hvilka han kunde få till betydligt lägre priser än som nu är möjligt, derest de i allo förderfliga förbuden eller höga tullarne upphäfdes och nedsattes. Det vore emellertid godt om alla jordbrukare, i likhet med insändaren, insåge införseltullens på spanmål dels gagnlöshet, dels skadlighet för jordbrukaren sjelf, och sålunda sjelfve vid den instundande riksdagen föresloge dess upphafvande, genom hvilket föredöme man med så mycket större kraft kunde uppträda emot de prohibitiva tullarne å fabrikstillyerkningar. Ett intressant bevis på huru högt en god boskapsafvel uppskattas i England lemnar en auktion, som nyligen ägt rum på den all. Earl Ducies afvelskreatur. Earlen var under lifstiden bekant för den omvårdnad och de Il atnadarR han naAadlaagt nå cina ladagavdare Ah a