Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1853, sida 3

(1699D0Uud 1111144 4194962 al TIUSIaULTTIT den del af församlingen, der en sådan skola inrättas, sedan personen blifvit godkänd på sätt förut är bestämdt; deras lön bestämmes genom aftal mellan husfäderne och i samråd med skolstyre!sens ordförande. Öfriga, mindre betydande förändringar äro: att rättighet lemnas till indrifvande af resterande skolafgifter; att en mera skärpt uppsigt öfver folkskollärare-seminarierna ålägges domkapitlen; att statsbidrag till en forsamlings skolvåsende icke få användas till de mindre skolorna; att ingen före 18 års ålder får antagas till skollärare-elev; att bland kunskapsfordringar vid deras antagande är tilllagdt de 4 räkneslagen i brutna tal, en utförligare biblisk historia samt bibelspråken i katekesen; att skolstyrelsen kan förelägga sökande till lararebesattning läseprof, bestående i 1 eller 2 dagars undervisning; att ansökningar icke få på samma gång ske till flera skollärarebefattningar; samt att klockare, icke till skollärare antagen, är bibehållen vid sin i kyrkolagen ålagda skyldighet att meddela barnundervisning efter socknestämmas beslut. Den vigtigaste af här gjorda förändringar är den, som hädanefter medgifver socknarne rätt, att på aflägsna ställen få anlägga mindre skolor, fasta eller flyttbara, som förses med lärare eller lårarinnor. Härigenom är frihet öppnad för det system, som enligt vårt begrepp är det enda rätta för folkskolans ordnande i vårt land, nemligen rotskole-systemet, sådant det af grefve Th. Rudenschöld blifvit efter flera års praktiskt utförande och pröfning utveckladt. Föreskriften att de till en församlings skolväsen anslagna statsmedel ej skola få användas till de mindre skolorna, har tydligen sin grund i en viss försigtighet, att ej blottställa centralskolan, men torde dock vara mindre lämplig, då rotskolornas behöriga etablerande derigenom kan blifva förhindradt. För öfrigt synes oss förordningen vara ändamålsenlig såsom beredande åtminstone frihet för församlingarne att hädanefter inrätta sitt folkskoleväsen på lämpligare och bättre sätt. F. d. statsrådet grefve Platen har till tidn. Upsala insändt en replik på den berättelse med bifogade anmärkningar, som förekommit i nämnde tidning, rörande grefvens genomresa genom den spärrade universitetsstaden, hvilken berättelse äfven blifvit intagen i Hand. Tidn., alldenstund den företedde ett drag af trots mot författningar, som måste ogillas, synnerligast å en persons sida som statsrådet Platen. Den insända repliken innehåller intet väsendtligt berigtigande i afseende å sjelfva händelsen, men visar dock denna i en helt annan dager, som fullkomligt rättfärdigar grefve P:s handlingssätt. Grefve P. ville endast genomresa Upsala och hade hästar beställda på gästgifvaregårdarne under sin väg. Med stöd af de gällande sörsattningarne vägrade grefven att göra omvägen till Eklundshof, för att göra skjutsombytet, och fordrade obehindrad resa genom staden. Detta måste slutligen beviljas honom, oaktadt han ej ansåg sig skyldig hvarken att uppvisa sitt sundhetspass eller säga sitt namn. Gresve P. begagnar tillfället att uttala sina åsigter om spärrningsraseriet i vårt land, men denna del af hans uppsats har tidningen Upsala helt simpelt uteslutit, hvarmed Upsala icke blott visat en ovärdig partiskhet, utan äfven röjt sin svaghet, att på den ärliga och sansade diskussionens väg kunna vederlägga de framställda åsigterna. Grefve Platen slutar sin skrifvelse med följande värdiga ord: 4Jag älskar icke våld eller sjelssvåld, jag medger det och jag anser för en bestämd skyldighet för hvarje menniska som inträdt i medborgerliga rättigheter att påyrka och efter förmåga befordra lydnad för lagen, framför undergifvenhet sör de förra, försöket att utöfva dem må komma från furstar eller folk, ännu mera från högst underordnade afdelningar deraf; jag älskar således icke heller det medeltids-laglöshetstillständ, som varit på god väg att uppstå och i mänga fall äsven inträffat genom menigheters och enskildas förvanande om ej förvända sätt att uppfatta den möjligen nog handlöst lämnade rättigheten att sjelfva besluta om de åtgärder, som med hänsyn till kolerasjukdomen borde vidtagas och allt detta så mycket mera som så många bevis finnas, att opinioner, äfven hos icke ringa antal, kunna utbilda sig uti en felaktig riktning, men äfven, af en eller annan anledning, ändra sig. Mina förhoppningar i afseende hära, ma ju vara mig tillåtet att hysa, men att uti den första delen af min sats finna mig i strid med hvad jag ville anse som det högsta godas, upplysningens, organ, publiciteten förefaller mig om icke oerhördt, dock ovanligt soch otroligt, men skall dock icke heller förmå mig att ändra min åsigt om dennas vigt, såsom ett af samsällets käraste intressen och det är ock derföre som