vändt emot lejonet, samt på 5 å 6 stegs osstånd från geten, som, då den såg folket draga sig tillbaka emellan träden, började skrika och gjorde de oroligaste ansträngningar, att komma till mig. Lejonet hade försvunnit. Utan tvifvel närmade det sig till oss igenom skogen. Knappt hade jag med min dolk afhuggit några grenar, som kunnat hindra mig att sigta rätt, förr än geten plötsligt teg och började att darra i alla leder, under det att hon än såg på mig, än åt den Sidan, der klyftan var, liksom ville hon säga Lejonet är der, jag känner det, det kommer, Jag hör det, jag ser det. Först hade hon verkligen endast kunnat märka dess utdunstningar; hennes örons hastiga rörelser sade mig derpå, att hon hörde lejonets steg, i detsamma som jag blef det varse. Det steg langsamt uppför klyftan och stannade, då det kom: upp på den öppna platsen, 12 steg ifrån mig. Det vände sig rakt emot mig, och dess breda panna erbjöd ett förträffligt mål ; två gånger sänkte jag bössan, tva sånger tog jag sigte på djuret emellan båda ögonen, två gånger tryckte mitt finger på hanen, men skottet brann icke af, och jag gladde mig deråt; ty på tio års tid hade jag icke träffat på ett så stort, vackert och majestätiskt lejon, och jag skulle hafya dödat det utan att först iro hafva betraktat det! Hvad är väl ett dödt lejon? hvad är en skön qvinna i likkistan? Skönhet utan lif blifver fulhet. Och dessutom, såvida lif är det samma som förnimmelse, hvar och när skulle jag upplefva dylika förnimmelser, om icke vid ett sådant möte, på ett sadant ställe och vid en sådan timme? Liksom det ädla djuret förstått min tanke, hade det laggt sig ned på magen, med sina ofantlige ramar i kors och med hufvudet hvilande på dem, som på en hufvudkudde. Utan att skänka geten, som var förlamad af fruktan, den ringaste uppmärksamhet, iakttog det mig med stort intresse, i det att det än tillslöt ögonen, hvilket gaf dess sysiognomi ett obeskrifligt godmodigt utseende, än öppnade dem till deras fulla storlek, så att jag ovillkorligt tryckte handen fastare om karbinen. Det tycktes säga till sig sjelf: ,Menniskorna gingo bort, geten stannade ensam qvar; men vid min ankomst träffar jag hos den en i röd drägt klädd menniska qvar, som jag aldrig sett förut, och som i stället att fly för mig, betraktar mig, som om han ville tala med mig., Emellertid, under det att skymningen alltmer utbredde sig öfver den öppna platsen, tyektes det tillägga (alltid i sina egna tankar): Måltidstimmen nalkas, hvad skall jag äta, menniskan eller geten? Fåret i går smakte bättre än denna get måtte smaka, men det är lång väg till såren. De röda menniskorna smaka kanske bra, men den der mannen ser mig något mager ut... Denna sista betraktelse afgjorde måhända dess val; ty plötsligt reste det sig upp med en bestämd min och gick trenne steg framåt, med ögonen fästade på geten. Med karbinen vid kinden och med fingret på trycket följde jag hvarje dess rörelse, för att skjuta i rätta ögonblicket. Två gånger tycktes det vilja springa inpå geten, ty det drog sig tillsammans likt en katt. Jag trodde först, att taget, hvarmed geten var bunden, oroade lejonet och att det fruktade for en snara, men derpå säg jag det i häftig rörelse gå fram och tillbaka längs utåt kanten af klyftan och visa tänderna åt mig hvarje gång det stannade. Leken började att blifva allvarsam; det var tid på att göra slut på den. Jag begagnade ett ögonblick, då djuret på 12 stegs afstånd vid klyftans kant vände sig emot mig, och skickade det en kula, som träffade det i bogen, och genast derpå, medan det rytande vred sig, en annan kula, som sårade det ännu mera. Som en lavin rullade det ned i klyftan. Under det jag laddade mitt gevär, kom mitt folk till mig. Jag gick bort med dem till det stället, der jag skjutit lejonet och fann, utom en massa blod, stora märken i jorden efter dess klor. I den tanken att det var dödt, gingo mina följeslagare för att kalla folk, som kunde bära bort det. Emellertid följde jag blodspåret till botten af klyftan och fann, att det ledde in uti ett tält, nästan ogenomträngligt skogssnår. Föratt genast få visshet i saken, kastade jag en sten dit in. Ett än klagande, än hotande rytande, som kom djupt nerifrån strupen, och som utvisade att lejonet kämpade med döden, svarade mig inifrån snåret på omkring 20 stegs afstånd. Detta rytande kom mitt blod att stelna; ty det liknade fullkomligt rytandet af ett lejon, som för 6 år sedan, under samma förhållande, midt för mina ögon och i trotts af mina kulor, sönderslet min Spahi Rustain och tvenne Araber. Jag lade mig ned på knä vid ingången till snaret, men sökte förgäfves upptäcka något derinne; jag kunde inte se annat än de främsta grenarne, hvilka voro röda af lejonets blod. Sedan jag afbrutit några grenar, för att igenkänna stället, kom min Spahi. mina 2 andra följeslagare och dessutom 4 beväpnade Araber till mig. De ville intränga i snaret, der de säkert trodde att lejonet mäste ligga dödt. Förgäfves försäkrade jag dem, att jag var öfvertygad om, att det ännu lefde, att vi omöjligen kunde få se det förrän det iusade på någon af oss, och att någon af oss helt säkert skulle blifva dödad, om vi trängde oss inpå detsamma; deremot ansvarade jag för, att vi skulle finna det dödt följande dagen. De svarade mig på det sättet, att de aftogo sina burnusser och utbredde dem på marken, på det att jag skulle sätta mig på dem och afvakta deras återkomst. Två minuter derefter, hade jag aftagit mig de klädespersedlar, som kunde vara mig till hinders, utdelat gevär till mina följeslagare och gifvit min Spahi ett gevär, som han skulle behålla laddadt för att räcka mig det, (g (nars iao horärna dat Ca gdan ijag hafallt dam att