Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1853, sida 2

Oxus-sloden. Derest denna berättelse är tillförlitlig, måste den väcka stort uppseende i England. — Det synes säkert, att Persien, vunnet af Ryssland, bereder sig till krig emot Turkiet. Man väntar dagligen berättelse om en sammandrabbning emellan de turkiska och persiska trupperna. (Motsatsen har dock påståts i korrespondenser till Wienerbladen.) — Hr zephyrin Magnan, en fransk stabsossicer, som är anstäld vid Omer Paschas armd, har kommit tillbaka till Konstantinopel, utmattad af de ansträngningar, som han bestått, för att sätta fästningarne och förskansningarne vid Donau i godt stånd. Ur en senare skrifvelse (af d. 15) från samma hand lemna vi nedanstående utdrag: Man påstår, att Turkarne, i närvaro af de faror, som hota dem, inse nödvändigheten af att glömma sina gamla stridigheter för att tänka på det allmännas väl. De gamla particheferna försonas och Reschid Pascha prisas för att hafva varit den, som tagit första steget på försoningens bana. UHan har ock verkligen,t sedan omständigheternas makt gjort honom till ministårens sannskyldige chef, efterhand räckt handen åt de fleste af sina gamla motståndare tillochmed dem, som 1 fjol störtade honom. Om man måste finna en politisk betydelse i Safeti Paschas återinträde i ministeren, så är det ett slående bevis på den sedan någon tid skedda försoningen emellan Reschid och Riza Pascha, hvilken senare Safeti Pascha bar att tacka för sin politiska lycka och mot hvilken ban sortsar att hysa en trohet, som är höjd öfver allt tvifvel — — — I dag hafva anländt bref från armen som, enligt hyad det säges, innehålla ledsamma nyheter. A ena sidan talas om temligen talrika fall af bristande manstukt, hvilken börjar yppa sig bland de irreguliera albanesiska trupperna: de äro en plåga för landet; å andra sidan påstås misshälligheter hafva nppstått emellan de förnämsta ofsicerarne vid Donauarmeen. Om detta är sannt, är det ett sorgligt förebud i början af ett krig. Hur det härmed än må vara, så vet massan af folket ingenting derom och visar städse samma ifver. Det finnes dock i de högre regionerna folk, som hafva föga förtroende till framgången af detta krig och till bevis derpå kan anföras en sanningsenlig anekdot, som bär en allt för frappant orientalisk prägel för att förtigas. För några dagar sedan hade en, vid en härvarande europeisk beskickning anstäld tolk begifvit sig till Porten för att fullgöra sina åligganden. Den pascha, med hvilken han hade att göra bad honom vänta några ögonblick uti en salong, medan han gaf söreträde åt andra personer. Tolken satte sig på en soffa och nägra minuter efteråt hör han ett samtal emellan Turkarne uti ett närbeläget rum. De talade om kriget. Somliga yttrade stora förhoppningar, andra farhågor. En af den senare kathegorien anförde, till stöd för sin mening, följande saga: -Det var en gång en pascha, som företagit sig att göra folk af en skälm till Armenier. hvilken missbrukade paschans godhet för att spela honom tusende puts. En dag, som han gjort sig skyldig till ett ganska grost fel, sade paschan till honom: Du måste straffas; dock, som jag alltid vill vara hygglig mot dig, så skall jag låta dig sjelf välja ditt straff: antingen skall du till frukost förtära 8 marker lök, eller bekomma 100 prygel, eller betala 100,000 piaster. Efter en stunds besinning, valde Armeniern löken. De 3 första markerna gingo ned, men vid den 4:de blir magen rebellisk och patienten nödgas hålla. Betala då de 100,000 piasterna, sade paschan, eller tag 100 prygel. Denna gången valde Armenieren prygel. De 20 första rappen emottog han med god kontenans, men snart började hans styrka svigta och då han sått de 50, ber han om nåd och lofvar att betala piastrarne, hvilket han äfven gjorde, Nå väl, tillade turken, vi äro såsom Armeniern: vi hålla på med löken; vi få snart stryk, och vi skola sluta med att betala. Denna anekdot förskrifver sig från så god källa, att ej det ringaste tvifvel kan hysas emvt dess äkthet. Men denna turk med sina modfällande berättelser måste anses som ett ganska sällsynt undantag. I massa tro Turkarne uppriktigt på lycka i kriget, och man mäste erkänna att de göra sitt bästa för att bereda sig dertill. I Koastantinopel fortfar att herrska det sullkomligaste lugn. Uti en annan skrifvelse från Konstantinopel finna vi följande rätt intressanta detaljer : Tre tusen softas (theologie studiosi) i Brussa och lika många i Konstantinopel, hafva erbjudit sig att inI träda i armåen. De förses med mundering och afI skickas till reservarmåen vid Adrianopel. Det anmalte sig likaledes Armeniska frivilliga, men till ringa antal. — En ryktbar tscherkessisk höfding, SeferBey, som i en 20 år, på ryska regeringens begäran, stått under uppsigt i Adrianopel, har för några dagar sen anländt till Konstantinopel; seraskieren Mehemet Ali har å sultanens vägnar öfverlemnat honom en präktig, med ädelstenar infattad sabel, uppmanat honom att föra nen i gifvarens tjenst och förkunnat honom, att han snart skulle kunna återse sitt fosterland och deltaga i sina vapenbröders kamp mot de ryska inkräktarne. Den gamle höfdingen svarade att han med otålighet afbidade den stund han åter kunde få mäta sig med Ryssen. — Schamyl skall med cirka 20,000 man vågat nalkas Tislis på ett afstånd af blott 4 mil. Woronzow hade i bast fått tillhopa 30,000 man och angripit Schamyl. Efter en strid, som skall hafva varat en hel dag, hade Ryssarne återvändt till sina qvarter. De hade visserligen tillbakadrifvit Tscherkesserna, men hade sjelfwa lidit enlansenlig förlust och vågade icke förfölja bergsboerna. — Ivenne alldeles nya skepp, det ena af 100, det andra af 90 kanoner, hafva afgått från Konstantinopel för att förstärka flottan vid svarta hafvets inlopp. xWiener-Presse förmäler, att Ryssarne beslutat utrymma lilla Wallachiet, icke blott af strategiska skäl, utan företrädesvis med såstadt dafseende vid truppernas helsotillstånd, enär dodligheten ibland de der förlagde trupper på ett betänkligt vis stegrats. På vissa lTatta Ilan da i1i. mr