Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1853, sida 1

hon åter tog katten till nåder, — så slutade du opp med altsammans. i — Sluta? — frågade Janne helt förbluffad, — hvad skall jag då göra? — Åh, altid finns det något att göra, för den som vill arbeta .. dessutom ha vi ju nog för att kunna lefva sorgfritt. — Åhja, visserligen — sade Janne i det han förnyade manövren med sockerbiten, — men ser du, jag är nu van vid boden, och — — — Så får du vänja dig vid något annat! — — — Och dervid blef det! Den lilla boden slogs igen, och ett halft år derefter flyttade Stille och hans hustru till den större grannstaden, der de köpte det lilla nybyggda huset, hvarom jag talat, Lisa hade rätt, de kunde verkligen lefva ett sorgfritt lif. Sedan jag någon tid bott i rummet som jag hyrde of dem, blefvo vi smått bekanta, och en vacker dag blef jag nedbjuden på kalle. Ester den betan kom vänskapen i gång, och vill du nu höra, min goda läsare, huru min vän Stille framlefver sitt närvarande lif? Klockan sju om morgonen stiger han opp; sedan han af sin gumma fått kaffet på sängen, ty ingen morgonstund har ännu sett Lisa, fastän hon har sina semtiosju år på nacken, ligga längre än till sex. Sedermera rullar han opp den tryckta gardinen, hvarpå man ser etl