Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1853, sida 1

be konservatives inre tankar. (Slut fr. n:o 254.) Om nu dertill kommer, att under en tid då dessa och många dylika förseelser begingos af rådgisvarne, man tydligen förnam att de ej heller, enligt hvad ansvarighetslagen likväl bjuder, sjelfmant påminnt om rikets rått och båsta, var det ej då en pligt för pressen att framhålla denna rådgifvarnes underlåtenhet? Den har på det amplaste blifvit bestyrkt vid konstitutionsutskottets granskning af statsrådsprotokollen, under 1840 års riksdag. Utskottet kunde dervid icke upptäcka några mått och steg af rådgilvarne, att fästa konungens uppmärksamhet på beholvet af förbättringar i lagstiftning och lagskipning, förenkling i administrationen, mera sparsamhet i hushållningen med statsmedlen, inskränkningar i försvarsverkets fredsunderhåll, eller andra vigtigare föremål för regeringsmaktens samverkan med Rikets Ständer. Alla de stora frågorna om nya lagverket, styrelseverkens reglering, skatteväsendets ordnande genom raäntepersedelsörenkling, medelmarkegångssättning, och bestämda stadganden om räntetagares och räntegilvares skyldigheter, hade de lemnat ovidrörda, oaktadt redan då konung och ständer gemensamt erkändt grunder derför; och frågorna om fattigvården, kommunalväsendet, handelsoch näringsförsattningarna, m. fl. hade icke å deras sida framkallat ringaste bemödanden att befordra någon verkställighet, sedan likväl embetsverk och kommitter aflemnat utredning af dessa ärenden; tvertom lemnades de, utan all vidare ledning eller redovisning för regeringens egna åsigter, till ständerna, oaktadt grundlagen antyder att Rikets Ständer alltid böra få mottaga utarbetade kongl. propositioner i de ekonomiska lagfrågor, hvaröfver konungen vill höra dem. Också vitsordade utskottet då, att det oftast varit konungen sjelf, som stundom i statsrådet erinrat om behof af upplysningar, och om säkerhetsmått för rikets bästa, samt att de föredragande t. o. m. syntes hafva haft så ringa förtroende al konungen, att H. M. ej på för hand tillkännagilvit dem hvad han ansett böra blifva föremål för rådslagen; ett förhållande som ock bidrog till det oformliga, att framställningarne derom, i stället att, enligt grundlagens syfte, föregås af rådgilvarnes upplysningar och råd, och ett derefter lämpadt afgörande, så ofta antogo naturen af på förhand fattade beslut och förvandlade rådslagen till reservationer. Likaså befanns, att rådgifvarne, under oroligheterna i hufvudstaden 1838, icke vid något enda tillfälle visat sig upplysa ko-nungen om anledningarne dertill eller lemnat råd till dessas aslägsnande; utan hade de, utan all dylik omsorg för det allmännas väl, underlåtit att asstyrka mindre kreditivets lyftning för ändamål, oförenligt med begreppet om oförutsedda behof, hvartill det af R. St. anslagits, samt tillstyrkt de betydliga utgifter, som under flera månaders tid förorsakades af i Stockholm vidtagne militär-anstalter; då sedermera konungen uppgaf anledningarne dertill hafva AA 8—W—