Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1853, sida 1

tionens beslut eller landets ossentliga angelägenheter. Vi losvade att äfven ådagalagga huru orättvisa de beskyllningar äro, som i den samma tidningsuppsatsen förekomma, emot den liberala pressen. Man läser nemligen i nämnde minnesord soljande: Så väl i följd af dessa den liberala sidans selslagna förhoppningar å frih. Åkerhjelm, som, då han icke kunde dölja sin harm mot tryckfrihetens missbruk, samt mot det väldsamma sått, hvarpå den periodiska pressen, isynnerhet vid slutet af 1830:talet, upptrådde mot styrelsen, och då det blef bekant — såsom det någon gång oskickligtvis hände med hvad sig i statsrädet tilldrog — att frih. Åkerhjelm der lisligt understödde de lagliga, men vanmäktiga åtgärder, som den tiden vidtogos för att hämma tryckfrihetens missbruk — så blef han också i sin ordning föremål för pressens förföljelser. Dessa fortforo med sådan liflighet mot så väl honom som alla konungens rådgilvare, att de samtlige, såsom kändt är, 1840 nedlade sina embeten, intagne af skräck för den seger, som den liberala sidan vunnit vid utskottsvalen samt vid några omröstningar i anslagsfrågor; möjligen också i den välmenande afsigten, att genom sina egna mindre behagliga personers aflägsnande undandraga styrelsen det bearbetade missnöjet. Men syftemålet vanns icke, och huru måttliga de segrandes krafter voro ådagalades, då det på sjelfva det så motspänstiga Riddarhuset lyckades den då af regeringen öfvergifne hr v. Hartmansdorss, att ensam kasta sig mot de pätrangande, hejda de flyende och sluta med att drifva de segrande tillbaka. Men det vor saken, icke personerna, som skyddades genom detta dristiga motständ; missnöjet mot de sednare var för länge närdt, och då regeringen föreslog pensioner för de afgående rådgifvarne, så nekade Ständerna äfyen den 65:årige Åkerhjelm denna förmån, ehuru han då endast hade några månader qvar till den pensions-berättigade äldern. Enhvar finner, att om denna skildring af den liberala pressens förhållande vore sann, skulle denna press gjort sig saker, att på ryåldsamt sått hafva förföljt styrelsen och enskilde rålgifvare. En sådan beskyllning borde väl åtföljas af någon bevisning, men såsom vanligt inlåta de konservative förkämparne sig ej gerna i någon sådan, utan hopa endast sina tilitelser i allmänna utrop, och framdraga på sin höjd någon enda företeelse, som då dess sanna orsaker undandöljas, kan för den dermed obekante synas ega skäl för sig, liksom nu framhållandet af den friherre Åkerhjelm vägrade pensionen. Rätta förhållandet är likväl, att hvad den konservativa sidan stämplar som våldsamhet och förföljelser af den liberala, periodiska pressen, under 1830:talet, icke var annat än uppfyllandet af den pligt, som denna press hade att uppfylla mot nationen. Pressen var skyldig, att framhålla styrelsens under denna lid mera än måhända någonsin hopade lagåfvertrådelser, sjelfrådighet och godlycklighet. Pressen skulle hafva svikit fäderneslandet och förtjent alla medborgares förakt, om den under sådant förhållande icke framhållit allt hvad rådgifvarne låtit i riksstyrelsen passera, med eller i strid mot deras rådslag; då detta visade, i det förra fallet, att de ej iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller ej med ovdld och skicklighet utöfvat sina förtroende-embeten, samt i det sednare, att de till allmän skada underlåtit, att begagna hvarje vältänkande och ärlig mans moraliska rätt, att undandraga sig deltagandet i ett styrelsesystem, som strider mot hans samvete och öfvertygelse. I detta afse