Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1853, sida 2

Till de rika vågade han inte höja sina blickar, det skulle ju varit allt för förmätet, ty Janne hade genom beständigt vexlande af kopparslantar kommit till den runda öfvertygelsen, att den som är slagen till styfver blir aldrig en bankovitten. De sattiga deremot, hvad skulle han med dem? Han var ju fattig sjelf, och dessutom predikade hans principal alla dagar för honom om nödvändigheten att -vara om sig-, och att säkraste sättet att få någonting bestode uti att inte inrymma i hufvudet något annat än en dosis praktiskt förstånd, och inte i hjertat mera än Regula di tre, och de fyra talen i bråk. Om derföre naturen någon gång ville taga ut sin rätt, så hade Janne nog kurage att intaga en dosis förnuft, och det slog aldrig fel att icke detta hjelpte, och om en stund var Janne den samme som alltid. Jag är säker om att mången förhoppningsfull ung mar, som framåt klockan sju skyndar ifrån sin pulpet för att som lejon lysa på någon af de fashionablare gatorna, helt medlidsamt småler åt min stackars Janne, och säger: -Fy tusan, så simpelt!(Forts.)