— — Några ord i fraga om språkets renhet och rigtighet. Svenska Tidningen och Winterbladet hafva ägnat en följd af uppsatser åt svenska språkets rätta och rena skrifning. Under det den förra sysselsätter sig med språkrenheten, så har den sednare skrifvit mycket om språkrigtigheten, och visat huru mycket som deremot brytes, så väl i afseende å stafningssätt som ordböjningar och periodbyggnader. De båda tidningarnes arbete har synts oss högst förtjenstsullt, men dä Winterbladet med sin vanliga tvärsåkerhet sörlöjligat en mängd språkorigtigheter, som sörekomma i de dagliga tidningarne, har det begått en orättvisa, deruti att W. B. ej betankt huru outveckladt och vacklande vårt språk ännu är, så att olika skrifsätt kunna med lika rigtighet begagnas. Afven hos våra utmärktaste författare finna vi derföre i detta hänseende de största skiljaktigheter. IIuru naturligt är det då ej, att sådane skola förekomma i dagliga tidningar, hvilkas författare ej ha lång tid på sig att väga sina ord. W. B. lägger föga vigt på språkrenheten och begagnar Jell en mängd främmande ord. För vår del anse vi likväl modersmålets renhet vara en ganska angelägen sak, och dela fördenskull Sv. T:s äsigter härutinnan. Det är visserligen ej tänkbart, att vi skulle kunna på en gång frigöra oss från den babelsförbistring, som ännu råder i vårt vackra språk, men det kan ganska bestämdt ske småningom, dels derigenom att orden öfrersdilas, dels derigenom att de då detta ej låter sig göra, försvenskas. Jemför man det sätt hvarpå vårt språk nu skrisves, med det skrifsätt, som begagnades för 100 år sedan, så finner man ock ett stort framsteg till förbättring. Och dessa framsteg skulle kunna blifva hastiga nog, om man från de håll, från hvilka förbistringen utgått. Äfven i detta fall är det nemligen ifrån hofven och de högre klasserna, som det främmande otyget blifvit inympadt på folkspråket. Det är omöjligt för äfven den strängaste språkrenhetsifrare (purist) att undvika sådane ord som departementet, regemente, revision m. m., så länge alla dessa barbariska talesätt äro vossiciellt gällande. Förf. af dessa rader har en gång i en uppgjord ordningsstadga (reglemente) för en förening, sökt införa sådana ord som: -Granskningsmän, i st. s. revisorer, skriftsörare, i st. s. sekreterare, råkenskapsförare i st. s. kamrerare o. s. v. Man fann detta lojligt, och de främmande orden måste återtagas. Det är ock ganska svårt, att göra dessa öfversättningar eller ordutbyten rätt väl. Eget är att se huru lycklig i detta hänseende den obildade allmogen mången gång kan vara. Den benämner observatorium mycket rigtigt stjernkikeri; i en landsort hafva vi hört cigarr kalJas bladpipa o. s. v. En insändare i Sv. Tidn. har lyckligt öfversatt kaloric med varmluft och har funnit detta ord nästan i första ögonblicket allmänt vedertaget. Samme insändare föreslår nu sednast följande ordutbyten: rail mot jernskena, sleeper mot underlag, båddning, underbaddning, stockbåddning (hvarpå j jernskenorna fästas) vaggon mot vagn, lokomotiv mot dragvagn o. s. v. Vi kunna ej annat än instämma i detta syfte och tro att det alls icke är så farligt att anträda den öppnade banan, blott man har mod att trottsa det första intrycket och vedervåga att till en början något missförstås, till dess det svenska ultrycket blifvit rotfästadt. Då likväl alltid flera sfrämmande ord skola blifva oöfversättliga, måste man taga sin tillslygt till försvenskning. De som nu ogilla detta sätt att behandla språket böra ihågkomma, att vårt språk just härigenom blifvit riktadt med ord, som numera äro för språket oundgängligt nödvändige. Så hafva vi regel af det fransyska reågle, karrikatyr, löjtnant, kapten, spetelsk (härledt från hospital) m. sl. Likval torde vid denna försvenskning en viss försigtighet böra iakttagas, så att den ej utöfvas annat än då det främmande icke kan ösversattas. ne a