Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1853, sida 1

honom, kom och sätt dig till hordet; jag skall vara din värd, så att du inte skall kunna säga, att du gick hungrig ifrån min borg. — Huru går det för din herre, riddaren på Nebbegård? — Väl, stränge herre! svarade tjenaren, i det han nedslog sina ögon för den skarpa blick, hvarmed Einer betraktade honom. Sjökonungen låtsade icke märka hans förlägenhet. — Till hvem har du ärende? frågade han likgiltigt. — Kung Volmer låter lysa ut thing, och derför skickade mig riddar Ebbe till Trelde, för att hemta honom en ny sadel. — Ha då riddarne blifvit konungen underdånige? — Ja visst! svarade mannen med större mod, under det han tog för sig af de framsatta rätterna, sjelfve riddar Alrik gjorde knäfall för konungen, alldenstund hans höga Nåde hotade att förfara med stränghet emot hvar och en, som inte lydde honom., — Nå, utbrast sjökonungen leende, hvad säger då konungen om folk, sådana som jag och mina likar? Mannen kastade en skygg sidobliek på Einer, men svarade icke. — Tala du utan fruktan, fortfor sjökonungen, och låt oss höra huru det gått för oss. — Konnngen har låtit förklara alla strandhuggare sör fridlösa, svarade sremlingen långsamt. — Nåväl! det var ju inte så illa, sade Einer med ett gäckande skratt, mig tyckes det blott, som om han skulle laga så att han sår dem i sitt våld, innan. han fäller dom öfver dem. Vill man döda tjuren, så får man binda honom först. Dessa ord hade afseende på den bild af ett tjurhufvud, som sjökonungen förde till sköldemärke. — Vi ha redan bundit tjuren! ropade en djup och lugn stämma, i det en hög, bredaxlad man trädde fram