dan om sloden ser man ett ofantligt och träskigt lågland, uppfylldt af sjöar, af hvilka den storsta är Rossein (den sordna Ilalmyris). Landet tycks vid horizonten förena sig med Bessarabiens ofantliga slätter, norr om Donau, hvilka likaledes äro uppfyllda af träsk. Några illa underhållna vägar bilda kommunikationen emellan städerna och byarne. Landet är för öfrigt frukbart; det srambringar rika skördar, och föder talrika hjordar af bufflar, hvilka användas till arbete och transporter. Fästningarne Matschinn, Isatschi och Toultcha, nära Donaumynningarne äro snarare observationsposter än verkligen befästa städer. De tjena till att bevaka den motsatta stranden, att skydda de turkiska slottiljerne och att vid behos beskjuta de ryska fartygen. Denna del af Donau försvarades fordom af två stora fästningar på venstra stranden, Ismail och Brallos. Midt emot Matschinn höjer sig, i Vallachiet, staden Brailof, som afhändes Turkarne genom fördraget i Adrianopel år 1829, och midt emot Toultcha staden Ismail som undergick samma öde. Under alla föregående krigen hafva dessa två fästningar länge hindrat invasionerna och utstått belagringar, som blifvit minnesvärda för det envisa försvaret och för Ryssarnes blodiga förluster. År 1796 förlorade Souvarof 15000 man vid stormningen af Isbrail, och man nedgjorde der en befolkning af 35,000 själar af båda könen. På denna hög af lik, skref han om aftonen till Catharina II följande madrigal i form af depesch: Min herrskarinna, Ismail ligger för edra fötter. Suvarof var på samma gång en rå soldat och en fin hofman. Nedanför Toultcha bildar Donau ett delta, liksom alla stora floder vid sina mynningar, och kastar sig i Svarta hafvet genom trenne hufvud-utlopp, Kilia, Soulint (Sunne Boghati) och S:t Georg (kdrilis Boghatzi). Grenen Soulin är den enda segelbara vid hvarje årstid för större fartyg. Den tillhör Ryssland, hvilket gifver denna makt nyckeln till handeln och sjöfarten på den största flodväg i Europa. IV. Vi sluta med en beträktelse, som lämpar sig sör de nuvarande förhållandena: många vänta hvarje dag den underrättelsen att Ryssarne, eller de mest otålige, att Turkarne gått öfver Donau. Men hela trakten omkring Donau är omöjlig att färdas om vintern. Den måste vara likaså i höst, såvida denna årstid der nere varit lika regnig, som den varit i medlersta Europa. Jordmånen består af ytterst lösa uppslammningar efter öfversvämningar, och blir nästan bottenlös efter regn. Vägar och stigar, hvilka icke underhållas, erbjuda för ögat endast en mjuk dymassa och djupa hjulspår. Då upphör aldeles hvarje transport och handel till lands, hvilken, under den vackra årstiden, är högst liflig emellan Varna och Routschouk. Då kan icke en arm manövrera igenom landet, för den ofantliga artilleri-attiralj och den tross af hvarjehanda slag, som den måste föra med sig. Då kunna endast Turkarnes irreguliära kavalleri och Ryssarnes kossacker hålla fältet. Under de föregående fälttågen, drogo sig Ryssarne alllid tillbaka till sina kantoneringsqvarter i Wallachiet, afbröto tillochmed de började belägringarne, och inskränkte sig att på turkiska stranden qvarlemna rekognoscerande kossacker och garnisoner i sina broskansar eller i de besastade platser, som de kunnat bemäktiga sig. Innan Donausloden delar sig, för att bilda sitt delta, är den från 3,400 till 5,000 alnar bred och sullströdd med holmar. Vi böra också tillägga, att den tillsryser nästan hvarje år. Wallachiet och Bulgarien, ehuru belägna under samma latitud som Provence och Toscana, hafva ytterst stränga vintrar, ty de hafva icke minsta skydd för de iskalla nordvestvindarne, hvilka komma till dem direkte ifrån Rysslands ofantliga slätter och Asiens högland. Donau tillfryser på fem eller sex dygn; vintern varar ifrån December månad ända till Mars, och vid källossningen är landet mera otillgängligt än någonsin. Om således kriget nödvändigt skall utbryta, så bör man icke vänta, att siendtligheterna kunna börja förr än nästa vår. Ytterligare om koleran vid Sandens marknad.