Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1853, sida 1

i salen, och ljuset kastade sitt sken på flera pansarklädde gestalter, som visade sig i den öppnade dörren. — God afton, sjökonung! sortsor mannen, i det han stannade midt i salen och stödde sig emot sitt svärd. Jag kommer som jag lofvat, och tackar för sist. Då fru Inger såg folket intränga i salen, uppgaf hon ett rop och flydde i en vrå, samt drog Anna med sig. År det du, Jörringer! ropade Einer kallblodigt, jag kunde nog tro det och har ständigt väntat på dig, sedan jag hörde, att du blifvit räddad. Vid dessa ord skyndade han till väggen och ryckte ned en stridsklubba och en stormhatt ifrån en krok. Spionen hade emellertid, så snart han såg Jörringer inträda, stigit upp ifrån bordet; i detsamma som Sjökonungen beväpnade sig, drog han sig tillbaka och försökte att komma bort till sina kamrater, men Einer gissade hans afsigt, och ställde sig i vägen för honom. Vänta litet du! ropade han, och när du kommer till din husbonde, så kan du berätta honom hvilken skänk du fick hos Einer Trane, derför att du svek hans gästvänskap. Man hörde ett skrik, en dof suck och en kropp, som föll på golfyet, men såg intet af den sista Scenen, ty sjökonungen hade slagit omkull ljuset, och sprang, då mannen föll, bort till fönstret. Han stötte upp detsamma och ropade sitt folk till hjelp. — Jag tror inte att ditt rop gagnar till mycket, utbrast Jörringer gäckande, ty jag har bommat för vaktstugan och instängt ditt folk. — Gif dig såleges med godo, sjökonung! den här gången är jag den starkaste. . — Jag, gifva mig! sade Einer trottsande, nej, Jörringer! dertill borde du känna mig för väl. (Forts.)