Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1853, sida 1

Samme bHresskrifvare anser de för Slesvi och Holstein projekterade författningarne fö värre än enväldet. Ty detta medgaf dock pe titionsrätten, hvilken de föreliggande författ ningsutkasten göra till en förbrytelse. Dett är en omständighet, som vi hafva forbisett di vi förut omnämnde dessa utkast. TURKIET. Portofoylio Maltese meddelar ut förliga, förnt icke kända detaljer rörande der öfverläggning i stora rådet, hvilken hade Tur kiets — krigsförklaring till följd. Dessa de taljer innehållas i en skrifvelse från Kon stantinopel af d. 5 Oktober, hvilken lyder son följer : Divanen (ministeren 2) hade af sultanen blifvit be myndigad att söndagen den 25 Sept. kalla rikets för nämsta män till en urtima sammankomst för att defi nitift afgöra ryska frågan. Detta höga politiska tribu nal afgaf sitt utslag följande dagen, kl. 6 på aftonen Sammankomsten bevistades af 280 personer, ministrar vizirer, ulemas, embetsmän af 1:sta och 2:dra klasser och höga officerare. Ordförande var storviziren Mu stasa Pascha, som biträddes af stormufti och sherif fen prins Mohamed-Ibn-Naum. Reschid-Pascha fram ställde för församlingen en historik af stridigheterna emellan Turkiet och Ryssland, redogjorde för alla upp slagen i denna fråga och förklarade, huru Porten set hoppet försvinna, att czaren skulle taga tillbaka sine mera än orimliga fordringar och gå in på ändringarne i Wienernoten. Crar Nicolaus sade tvärtom att han ville straffa de turkiska barbarerne. Ministern slutade med dessa ord, och församlingen skred till öfver läggning. Protokollet, genast uppsatt såsom uttryck af na tionalviljan, förklarade, att de diplomatiska underhandlingar uti turkisk-ryska frågan voro slutade, och at Osmanerna erbjödo kronan att offra lif och gods fö försvaret af dess rättigheter emot Ryssland, hvilker makt, genom att inkasta trupper i Donaufurstendöme na, försmådde fredens välgerningar i samma stund som Turkiet och Europa visade sig som angelägnast at bevara dem. Efter öfverläggningen förklarade krigsministern, att de reguliera trupperna vid Donau och vid ryska grän. sen i Asien utgjorde 211,000 man, oberäknadt de ir reguliera korpserna och de talrika frivilliga. Dessutom var ministern i tillfälle att gifva tillkänna för för samlingen, att det fanns en reserv af 180,000 man re: guliera marschfärdiga truppar, och det blef beslutadt att denna betydliga styrka skulle användas dels på ry ska gränsen i Asien och dels vid Donau. MuctarBey-Effendi, vicekonungens af Egypten ofsicielle agen och statsråd, gjorde sig till tolk för Abbas-Pascha, det han förklarade för församlingen, att hans höghet var sinnad att ådagalägga sin hängifvenhet för sulta nen och sosterlandet genom obegränsade up poffringar. En medlem, som gladde sig åt persiska schackens välvilliga demonstrationer, ville dock veta om denne furste verkligen beslutat att göra gemensam sak med Turkiet. Ministrarne lagade sig till att svara på frågan, då sheriffen Mohamed-Ibn-Naum häftigt reste sig och utropade: Allah! Allah! essondimisin kilitcine kieskin eilej6 (Gud gifve sultanens sabellett godt bett!). Denne man, som öfver 15 år varit storsheriff i Mecca, utöfvar, såsom en ättling af profeten, ett ofantligt inflytande öfver stammarne i Arabien, Syrien och Kurdistan. Han förklarade derefter, att presterskapet till krigets förande disponerat ofantliga penningesummor. Reschid Pascha berömde de kristna befolkningarne för det fredliga uppförande, som de visat, oktadt alla Rysslands bemödanden att ägga dem till uppror. Fördenskull förklarade han, att regeringen beskyddade med en synnerlig omsorg denna klass af undersåter. Presterskapets chefer svarade, att de med verkligt nöje kunde intyga dessa de kristnes tänkesätt. De tillade, att de endast hade att bekämpa sina fiender (Ryssarne) och att de kristne, så länge som de uppförde sig som trogne undersåter, icke hade att frukta några fientliga demonstrationer; men att om de förklarade sig för Ryssarne, skulle de blifva behandlade som siender. sÖsterriska och preussiska sändebuden, hvilka upp— — j—ss—;?