Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1853, sida 1

Åck nej, riddare! hviskade Jörringer, han tänker minst på att skrika, ty då jag nyss hyste samma fruktan som ni, stoppade jag hela min halsduk i munnen på honom, och den har ännu att roa sig med. Men sjuk är han, den krukan, och jag vet inte hvad vi skola taga oss till. — Ah, vi hitta väl på något råd, svarade riddaren sagta, i det han tog af sig sitt axelgehäng och snörde dermed den olycklige soldatens händer och fötter sa fast vid ena sidan af stegen, att det icke var honom möjligt att röra sig. Derpå slog han med skaftet af sin dolk på en af stegpinnarne, till tecken åt de andre, att de skulle stiga vidare, och hela skaran kröp nu öfver sin kamrat och uppnådde lyckligt kullens topp. Här andades man friare, faran var förbi, ty muren, som ännu återstod, ansåg man för ingenting i jemförelse med den redan tillryggalagda vägen. Då den siste mannen uppkommit gick Alrik in bland sitt folk och hviskade till dem: — Nu hafva vi endast muren qvar, och sedan äro vi inne. Låt se, att ni visen er såsom modige män och slåss tappert om det behöfs. Hör ni hur floden brusar? Dernere är grafyen, deruppe är vår vinkällare; hos er sjelfva är valet. Soldaterna fattade sina svärd. Den sista stegen drogs nu upp och sattes till muren, och några minuter derefter befann sig hela skaran i sjökonungens slott. Jörringer var den förste på platsen; en viss otålighet hade fattat denne eljest så belänksamme man; han tog tvenne af Alriks soldater med sig, afväpnade posten så sakta och ljudlöst, att unoc hmed de närmast stående icke märkte det ringaste deraf; derpå smög han sig ner till vaktkällaren, der han ifrån fordna dagar visste att strandhuggarne uppehöllo sigHan tillStängde dörren för dem.