Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1853, sida 1

— ——— — Sjökonungen och hans maka, den goda fru Inger sutte emellertid i den muntraste och fredligaste sin nesstämning inne i salen vid det dukade aftonbordet Midt får dem hade Pål och Anna tagit plats och lyss. nade på hvad Einer Trane sade, under det att då oc! då en hemlig handtryckning eller en öm och strålandblick tolkade deras lycka. — Ja! fortfor Einer Trane och lade sin breda hanc på Ingers axel, så gick det till i min ungdom; jag höl af Inger så, som du håller af Anna, men sadren lofvade bort henne åt en annan, och denne andre var mir broder. Åldste son har äldsta rätt, säger ett gammalt ordspråk; min bror hade fadren på sin sida, men jag, min son! jag hade henne på min. Jag minns så väl, som om det skett i går, huru du gret dina mo: diga tårar, min stackars Inger, då du blef förlofvad och Sedan togo vi afsked för alltid; men hvad Gud har sammanfogat, kunna menniskorna icke åtskilja Sanningen häraf fingo vi erfara. Jag gick osh hängde med hufvudet, Inger gret sina ögon röda; då skar jag blommor i en träbit och skickade henne, ty, skrifva kunde jag inte. Slåss kunde jag och rida och ringränna och hålla af henne. det var allt. Så reste min broder till fremmande land, och det gjorde saken ännu värre, Nu fick jag oftare träffa Inger, och var gamla kärlek lefde upp igen. Ack, hvad den lilla Inger kämpade med sig sjelf, för att dölja sitt hjertas tankar, men jag märkte tydligt huru det förhöll sig, ty jag dömde af mig sjelf. — — Min broder återkom, fortfor sjökonungen litet derefter med djupt allvar; han märkte vår kärlek, det var en sorglig tid för oss. — (Forts.)