Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1853, sida 1

pinnar blefvo inhuggna och sastbundna på ett visst afstånd ifrån hvarandra. Med dessa skröpliga hjelpmedel trodde de sig kunna komma upp i slottet. Alrik stod och såg på, under det folket arbetade, han ömsom påskyndade och uppmuntrade dem. Jörringer låg ännu nere bakom videbusken och väntade på det aftalade teknet från spionen, som var skickad upp till sjökonungen. Just då de sista pinnarne blifvit sastgjorda vid stegarne, kom styrmannen tillbaka och utropade belåten : — Nu hörde jag stenen falla i vattnet och såg ljus i gästrummet; allt är säkert deruppe, och sjökonungen märker ingenting. . — Godt! sade Alrik, då skall han också snart få besök af oss. Nu fort, mina raska män! Bär stegarna ned till strömmen. Ni ären väl trötta och törstiga, eftersom ni arbetat strängt och länge; men på borgen är ölet gammalt och starkt, efter hvad Jörringer säger; deruppe stå också edra sängar. Så snart slottet är mitt, så är källaren eder. Detta löfte framkallade ett tyst mummel af tillfredsställelse ibland soldaterne, under det de buro stegarne ut ur skogen, till det ställe, som Alrik ansett för beqvämast för öfvergången. Natten var dimmig och mulen, allt var höljdt i ett tyst och hemlighetsfullt mörker. Midt i floden, som på denna sidan var för djup, alt kunna öfvervadas, lågo tvenne stora stenar omkring ett qvarter öfver vattenytan. På dessa lade de den ena stegen, och buro derpå ut den andra, som åter lades ifrån stenen öfver till den motsatta stranden. Alrik var den förste, som vågade sig öfver denna bräckliga bro, han vinkade åt sina soldater att de skulle följa honom, och krypande på händer och fötter kom hela skaran, den ene efter den andre, lyckligt öfver på