utan denna rundelig, i ett lugn och med en srihet, som endast den sjelsständige, om ock mindre, jordbrukaren kan hafva. Bland slera sådana exempel, som kunna anföras på hemman, som söre styckandet kunnat söda endast ett hushåll, men derefter flere, må ett nämnas. Ett fjerdedels mantal rusthåll, hvars egor utgöras af 141 tunneland god mylla, 45 tunneland stenbunden sandjord och 3 tunneland mosse — således ett magert och med drygaste onera betungadt hemman — är, emot 1827 års förordning, styckadt, så att derå äro 6 åboer, af hvilka 5 ega så litet hvardera, att någon fråga om besutenhet för dem icke kan uppstå, och det är ingalunda otroligt, att äfven den 6:e kunde komma att anses som obesuten. Der hafva således 6 hushåll, som bestå af minst 30 personer, sin bergning, och ingen befarar, att de skola komma fattigvården till tunga. Men tag lagen i hand och tvinga dem att nöja sig med den löseskilling för deras lotter, som kan varda bestämd, så skall hvarderas obetydliga kapital, af till större delen mindre arbetsföra personer, snart varda förtärdt, och de skola nödsakas bedja om det bröd de kunnat hafva, om icke en lag, som synes hafva glömt den fattige, idoge och sparsamme arbetaren, sagt till dem; emedan du ej eger eller förmår förvärfva mycket, skall du släppa ditt lilla. Välmågan eller fattigdomen hos jordbrukaren beror icke — åtminstone hufvudsakligen — af huru stort hans bruk är, utan väsendtligast på flit och hushållning. Detta bevisar sig deraf att långt flere jordbrukare komma på obestånd, som hafva större egendomar eller hemman, än bland de små, som ega och oftast hafva sjelf förvärfvat sin lilla torfva. Dessa äro merendels från barndomen vanda vid arbete och sparsamhet, hvilka aktningsvärda egenskaper ingalunda förminskas derigenom att de kunna användas på en egen jordlapp. De presentera inga stora vackra gårdar, utveckla hvarken i klädedrägt eller ekipager mycken lyx och kunna ej lefva i maklighet eller öfverflöd; men sådant är ej heller alltid tillförlitliga tecken till verklig välmåga, likasom den ingalunda bör anses för fattig, som har sin, om än tarfliga, bergning och kan fullgöra sina skyldigheter. Man klagar och beklagar sig öfver sattigdomens tilltagande, hvartill äro många orsaker, af hvilka svårigheterna för dem som nappat i den tyngsta ändan, för att försörja sig, obestridligen äro de mest betydande. Dessa svårigheter ökas i samma mån som tillfällen for arbetaren att försäkra sitt oberoende och betrygga sin framtid minskas; och de tillfällen kunna, i ett samhälle, som gör anspråk på fritt namn, knappast vara mindre än de blifvit hos oss. Då en person, som ingen annnan konst sått lära än det hårda arbetet, och ingen annan vetenskap än sparsamheten, icke får ega, eller med full säkerhet på något längre tid besitta, så stor eller liten del jord han kan förvärfva, så synes hans tillfälle att betrygga sin framtid vara närmast — intet. Han måste alltid, ej endast för bröd, utan äfven för hem till sig och sina, blifva beroende af andra menniskors godtycke. Lycklig om de äro oegennyttiga och välvilliga. Den rike och besutne torde hafva sträckt silt målsmanskap för den fattige nog långt, då han bestämt hvad han behöfver och minst får ega till sin bergning. Det är svårt att finna annan moralisk rätt härför, än den som kunde åberopas af den fattige — om han hade makten — och sade: ingen får ega mera än ett visst mått jord; ty stora egendomars hopande på få händer orsakar fattigdom. S Nn. Utrikes Nyheter.