Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1853, sida 1

minnesord i erkännandet af den aflidnes vack ra och liberala sträsvanden under första tider na af hans oslentliga verksamhet såsom repre sentant, om ej det säkert skulle tydas såson en sårande insinuation, att vi dervid för at! handla uppriktigt måste ställa dessa tiders för. hållanden i samband med den goda och upp: lysta anda, som rådde inom den familj, dei friherren funnit en maka, utmärkt för en ovanlig bildning och högsinthet, samt en svåger med de varmaste sympathier för allt ädelt och nyttigt, som kunde befordra det allmännas bä sta. Vi lemna personen alldeles å sido — lemnande honom villigt erkänsla för det goda han lyckats här i lifvet uträtta och utan att beklaga oss öfver de misstag, som äfven han kunnat begå, under en, i alla fall icke afgörande inflytelse på fäderneslandets angelägenheter. Men vi nödgas deremot — på det att våra poliska motståndares tänkesätt och afsigter må kunna rätt bedömmas, då de nu till en del yppats under lofprisandet af den aflidnes nioåriga rådgifvare-kall — i det afseendet uttala ett omdöme, som endast derigenom kan mildras, att hans verksamhet delades och troligen inskränktes genom förhållanden, hvilka han icke var nog stark och beslutsam att kunna motstå eller leda efter bättre åsigter. Svenska Tidningen säger: Då frih. ÄÅkerhjelm kallades till konungens rådsbord, medförde han dit de konstitutionela grundsatser, han aldrig öfvergaf. Han var visserligen aristokrat, men med liberala åsigter — den lifliga önskan om snara samhällsförbättringar, lystad, om ock omedvetet, af de för kännsliga sinnen angenäma intrycken af medborgerligt anseende, som vinnas genom s. k. frisinnade tänkesätt, och som osta drifver äfven aristokraten till oppositionens led. Men det hände frih. Åkerhjelm detsamma, som vanligen händer hvarje ärlig liberal — som nemligen icke är dragen åt det revolutionära hållet, utan vill sitt fäderneslands verkliga vål — att då han sjelf får befattning med regerings-ärendena, inser han med sin snabba uppsattning snart det praktiskt overkställbara eller vådliga i de skyndsamma förbättringarne, och samma ärliga lifliga önskan för allmänt väl, hvarmed han först klandrande ingrep i offentliga angelägenheter, drifver honom nu att skydda utvecklingen af samhällsförbättringarne med den varsamhet och omvårdnad som fått namn af konservativa grundsatser — ja, det händer icke sällan, att just denna liflighet går längre på den nya banan, än de skulle önska, som alltid varit konservativa af grundsats, utan att hafva behöft blifva det genom erfarenhet. Likväl bör också medgifvas, att hvad man, säsom medlem af en konungs råd, verkar i verkligen ädel liberal syftning, ofta måste blifva okändt, derföre misskändt, hvaremot den förra liberala verksamheten ir öppen och blir berömd, äfven då den varit utan all annan ansträngning ån lungornas. Dessa äro orsakerna hvarföre så många liberale icke motsvara de förhoppningar, som liktänkande å dem göra, då de kal