Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1853, sida 1

——————— ————ef en skarp tillrättavisning. Hans kinder voro betäcktaf en mörk rodnad, och djupa veck fårade hans panna Detta uttryck försvann likväl då fru Inger gick fran till honom, stödde sig emot stolen, på hvilken har satt, och lade sin hand på hans axlar. Han tog hen. ne om hufvudet, kysste hennes hvita panna och sade — Välkommen Inger! Jag behöfver verkligen st ditt milda ansigte, eftersom du ändå alltid är den so som lyser för mig i mitt mörker. — Men hvad bety der detta? fortfor han, då han såg Pål kom fram med Annas hand i sin. — De der två hafva en bön till dig, och min äl densamma som deras, sade fru Inger. Tala nu om ditt ärende, Pål! Einer är inte så elak af sig, och du kan sjelf bäst säga hvad du sjelf känner. Påls läppar skälfde och hans hand darrade i Annas, i trotts af den ansträngning han gjorde att synas lugn. — Jag kommer till er, höfvitsman, började han med en låg och osäker röst, ehuru en ringa sven, och beder er i tukt och ära om lilla Anna! — Hvad! utbrast sjökonungen, har man sådane hemligheter för sig här? — Jag ber eder, var litet vänligt stämd emot mig, -fortfor Pål med mera mod, då han såg Einer Trane le, och vredgas inte derför, att mitt stånd och mina vilkor äro så ringa emot hennes. Gud i himlen vet, att det gisves ingenting i verlden som jag inte vill uträtta, för att göra henne glad och lycklig. — Ack, Pal! svarade sjökonungen. Jag fäster visst inte något afseende på stånd och vilkor, som du talar om, men jag har för länge sedan bortlofvat Anna, och mitt löfte måste jag hålla. Dessa ord voro ett åskslag för de tre, som hörde dem. (Forts.)