11G11uUUMuL—c— —L— llelsning till P. B. (Uppläst vid sällskapets första höstsammanträde 1853). Mörk sorgen hvilat öfver land och vatten Och ingen ljuspunkt, ingen stjernas glans Förmildrat har den långa, dystra natten Som hemskare visst ej i Orcus fanns. IIvart man än blickat, endast kinder bleka Man sett på verldens stora marknadstorg, Och sjelfva barnen, fast de sökt att leka, Till docka haft ett spöke, kalladt sorg. Hvart hjerta har sig i förtviflan spärrat Och hvarje glädje gått i karantän, Chlorkalken tårens flytande förvärrat Och skräcken rasat uti märg och ben; Hvar enda mennska varit så försigtig, Så skuggrädd som Upsalas sundhetsnämnd, Och om blott glädjen varit oförsigtig Nog att se fram — den nästan blifvit stämd. Så mången glädtig själ, som fordom dyrkat Den milde Bacchus, fromt och opåmint, Som altid fordom på pokaler yrkat, Har nu sig åtnöjt med en besk absinth! Och han med den en lögn sått ner i strupen, Ingifven af en djerf restauratör. Som sagt att Bellman gillade den supen — Men karlen är kalmulk som hvaren hör! Fast stod likväl i hårda pröfningsstunden Så mången ärlig Bacchi riddersman, Med portvin sköljande sig friskt i munden 3 Och kalmus-roten kastande för fan! Han stod der, orörd ibland klagolåten, Gaf smärtan sin tribut och framgick trygg, Fast ej på magen han bar kopparplåten Och ingen tjock flanell uppå sin rygg. Han tänkte så: Om än den snåle gästen Har utsedt mig till rof, nåväl! jag går Med lugn dit opp till stora glädjefesten, Med fridens ranka fäst uti mitt hår. Ty glädjens broder döden är, och må den I synen också tyckas mörk, välan! — När ödets tärna klipper sköra tråden, Jag följer budet, följer som en man! Så tänkte Bacchi riddersman, och sucken Han höjde till sin milde faders sköt, Då rökande och beskande kalmucken Båd dag och natt i strida tårar flöt. Den som den sanna glädjens drag lärt känna, Kan icke sakna jordens lösa grund, Ty glädjens trosartikel är just denna: För tråkigt sekel heldre glad sekund! Och se! vår Bacchus lönar sina söner, I det han samlar dem kring sig i dag! Han hörde länge deras varma böner, Såg längtans glöd i deras anletsdrag. Och tempelporten öppnas, sängen ljuder, Vinkransad sitter han på glädjens tron, Och drufvans Lethedryck åt sorgen bjuder Vid lyrans och cymbalens glada ton. Med friska krafter låt oss honom dyrka Som äkta Bricollister, bröder här! Uti hans ande hvilar mod och styrka Och vid bans hjerta lifvets vällust är. Tryck dig intill hans bröst, och känn de varma, De snabba slagen för en nedtryckt verld, För de bedröfvade, de sorgsna, arma, Dem han upplifvar med sin oslergärd. Och när du fattar munter i pokalen Och dricker lifvets saft i drufvans blod, Glöm icke lidandet, glöm icke qvalen, Som rasa utanför på tidens flod! . Det smakar dubbelt herrligt till att dricka, När man har lindrat någon likes nöd, Och vet, pokalen har ej bättre bricka, Än ett åt fattigdomen gifvet bröd! Och nu, o Bacchus! öppna dina armar För dina söner som omkring dig stå; Sut deras öra till för verld som larmar, Skärp deras blick för glas som fyllda stå! Må alltid lifvets fröjd i strömmar flyta Och lifvets qval dö ut af foderbrist, Då vill med ingen, ingen annan byta En glad och sansad, äkta Bricollist! J. F. H. (nsändt och betaldt.) Tvenne embetsmän med små inkomster, men trägen