Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1853, sida 1

skulle nedstörtas ifrån muren. Marsken gjorde väl invändningar, men blef öfverröstad af den allmänna önskan. Riddar Alrik stod under denna rådplägning lugn och oförsärad; hans blick var rigtad emot det brinnande slottet. Hjelmkanten kastade en djup och bred slagskugga öfver den öfversta delen af hans ansigte. Då marsken ändtligen gaf sitt bifall till Heines förslag, togo soldaterne riddaren emellan sig och drogo honom under bedöfvande glädjerop upp på högsta delen af muren. Heine Jenicke och marsken följde efter dem. — Här är muren högst, ropade en af lansknektarne, från det här stället skola vi störta ned honom. Alrik gick ibland svärmen, som om han blott skulle blifva en åskådare till det som förestod. I öster rodnade himlen af den uppgående solen, och blandade sitt ljus med lågorna ifrån slottet. Från skogarna i bakgrunden af landskapet uppsteg en hvitaktig dimma. Fåglarne sjöngo i ängarna nedanför Palsgård. Det låg något särdeles gripande i hela denna belägenhet, i det till hälften nedbrända slottet, hvars glödande murar reste sig mot himlen, i de skarpt belyste krigare på muren, hvilkas jubelrop ljödo vidt omkring, och dessutom i det allvar, det högtidliga och majestätiska lugn, som hvilade öfver landskapet utanför. Soldaterne grepo Alrik, för att störta honom ned af vallen. (Forts.)