Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1853, sida 1

— Ack ja! men sacklan deruppe brinner klart nog, att man kan märka, att ni ännu minns den stunden. — Hvar har du gömt Christine Juul? — Christine är der hon bör vara, i en sådan stund som denna. — Hvar? — Hos sina vänner. — Du har således låtit henne fly? — Och om det nu vore som ni säger, hvad mera? — Då skall du hänga i skogens högsta träd, och din kropp gifvas till pris åt himmelens fåglar, ropade marsken ursinnig. Det skall jag göra, riddar Alrik, icke allenast derför att du gifvit mina fiender skydd i din borg, utan derför att du uppviglat de usle bönderne till uppror emot oss; derför att du är en fågelfri man och vägrar att svära din länsherre trooch huldhetsed. För således bort denne riddare midt ibland er, soldater! och bevaka honom väl, tills jag återkommer till lägret, der han skall få sin förtjenta lön. — Jag tycker det är orätt, stränge herre, sade Heine Jenicke, som stod hos marsken, att göra så mycket bråk för så litet. Riddar Alrik har nu i fjorton dagar hindrat oss att komma öfver Palsgårds murar. Lät 0ss vedergälla ondt med godt, och gifva honom tillstånd att så fort som möjligt stiga ned utför dem, eftersom han ändå inte kan bo här längre. — Hvad menar du, Hejne? — Jo! svarade Tysken med ett onskefullt grin. Jag menar, att muren här framför oss är hög, och vattnet i grafven nedanför är djupt; en drunknad man behöfver intet rep att hängas uti. Låtom oss störta honom ned i grafven från hans egna murar! Heines råd upptogs med utomordentligt bifall af de kringstående. Legoknektarne väntade sig ett stort nöje af denna scen, och fordrade enhälligt att riddar Alrik