Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1853, sida 2

särd göra nättopp allt kvad den vill, hvad begår den då mer? Vi skulle gerna vilja anse det anförda ryktet sör ogrundadt, emedan det onekligen synes otroligt, men då vi erinra oss andra regeringens handlingar, då vi särskilt i tullsrågan erinra oss huru regeringen, år 1848, uppskrämd af några gatpojkars galna skrik oeh fönsterutslagningar, hvilka snart höjdes till namn och värdighet af ett revolutions-försök, ändrade sin egen proposition i prohibitismens intresse; då vi sett denna kedja af vankelmod, omvexlande med ögonblickliga, vanligen förhastade kraftyttringar, så kunna vi tyvärr icke sinna någonting omöjljgt. Emellertid må man ej så mycket undra på att hela denna fråga behandlas såsom den gör. Så länge å deras öida, som verkligen onska sriare tullförsattningar, som t. o. m. ha sitt intresse dermed förbundet, det råder en sådan lojhet, en sådan likgiltighet, så snart det gäller annat än ord och klagolåt, så är det sannerligen ej underligt, att prohibitisterne, som åtminstone äga förtjensten att utveckla någon verksamhet, riksdag efter riksdag behålla segern. Och här må dessutom den vigtiga sanningen ej förbises, att om en regering inverkar på folket, så inverkar äfven folket på regeringen. Vaknade det i vårt kära Sverge en svensk och varm allmän anda, visade våra köpmän, våra landtbrukare och andra näringsidkare något deltagande för något annat än sitt eget närmaste enskilta intresse, hade de håg och mod att, såsom det egnar srie män med rättänkande afsigter, sammanträda och högt och kraftigt uttala sin mening, så skulle regeringen ej kunna undgå att vid mångfaldiga tillsallen soga sig derefter. Alltså må man icke skylla allt på regeringen, ehuru den sjelf berättigar alla anspråk, då den förbehåller, sig all makt att ensam besluta. Och ju större makt den söker tillskansa sig, desto större måste dessa anspråk blifva.