Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1853, sida 2

skyddade blott genom en låg införseltull, har en stark och blomstrande sabrikation inom landet uppkommit, i hvilken händelse vi blott nämna bomullsspinnerier och pappersbruk. Det är ej meningen att här ingå i närmare detaljer af detta ämne; meningen är blott att upprepa de kända förhållanden, som öppnat ögonen äfven på de förr mest ifriga prohibitister, och hvilka då väl äfven borde ha öppnat ögonen på sjelfva regeringen, hos hvilken likväl någon uppmärksamhet på erfarenhetens vittnesbörd och de enklaste sakförhållanden måste förutsättas. Den enda sarhåga å regeringens sida — och detta är visserligen ett hufvudmotiv — som ännu kunde qvarstå, vore fruktan för minskad inkomst af tullen, genom tullsatsernas nedsättande. Men äfven denna fruktan har blifvit hasd af erfarenheten. Englands tullinkomster ha betydligt ökats och ej minskats genom nedsättningen, och tydligt är att upphäfvandet af införselförbuden skulle bereda en ansenligt förhöjd inkomst för de varor, som sålunda komme att förtullas, under det de nu antingen ej införas, eller ock insmugglas. Genom billiga tullar skulle smuggleriet icke längre vedervågas, skulle icke heller kunna bedrifvas utan vanheder, och en betydlig förminskning i tullstaten, hvarför kostnaderna nu stiga nära till en million riksdaler banko om året, skulle komma statsverket till godo. Man hade hoppats, — ty när hoppas man ej? — att regeringen, numera klart inseende dessa förhållanden, skulle till den förestående riksdagen aflåta en proposition, hvari de friare åsigterna i tullfrågan skulle vara adopterade. Tyvärr synes dock äfven detta hopp skola besvikas. Ett rykte från Stockholm — vi vilja kalla det rykte — har hviskat om en plan å regeringens sida i detta fall, som ger en dödsstöt åt alla förhoppningar. Denna regeringens plan, sådan den blifvit bragt till vår kännedom, går derpå ut, att i den proposition rörande tulltaxan, som till ständerna skall afgifvas och i hvilken några obetydliga jemkningar i lifsmedeloch salt-tullarne äfven skola föreslås, skall Kongl. Maj:t föreslå införselförbudens borttagande å väfnader, men på det villkoret, ej allenast att de af regeringen föreslagna införseltullarne skola antagas, utan äfven ingen åndring skall kunna göras i dessa siffror, på annat sätt än att ändringen skall föreslås vid en riksdag och afgöras vid den påföljande, alldeles såsom vid behandlingen af grundlagsfrågor, hvarjemte naturligtvis Kongl. Maj:t skulle i yttersta stunden gifva sitt bifall till Rikets Ständers beslut. Gå ej Rikets Stander in på dessa villkor, komma förbuden att bibehållas. — Anledningen till detta förslag hemtas naturligtvis ifrån den mycket öfverklagade omständigheten, att tullsatserna äro underkastade förändring vid hvarje riksdag, och att den stadga, som är nödvändig för en närings lugna bedrifvande, derigenom ej förefinnes. Det är vanligt att man får höra skulden härför kastas på Rikets Ständer, men då Ständernas beslut, åtminstone i dessa delar, nästan blindt bestämmas af regeringen, så är det orättvist att kasta skulden ensamt på ständerna. Att regeringen sjelf vill medverka att gifva fart åt en sådan opinion, förundrar oss alls ej, då man känner huru oangenäm äfven den närvarande, medgörliga representationen är för samma regering, som med stor motvilja motser hvarje stundande riksdag, och sannolikt helst skulle se om den kunde göra sig qvitt hela representationen. Utan att vilja tro vår regering om samma machiavellistiska politik, som blifvit följd af andra regeringar, då de, efter att hafva försvårat all representationens verksamhet och derigenom på allt sätt sökt göra densamma förhatlig, oktrojerat nya konstitutioner, kan man dock ej undgå, att äfven hos oss finna en tendens åt samma håll. Regeringen inser nog, att Rikets Ständer alldrig skola gå in på ett dylikt Unsinn, att binda händerna på sig och låta klädesoch sidentullarnes behandling blifva grundlagsfrågor, men man har emellertid skaffat sig en plausibel sörevänning att bibehålla förbuden, och ännu ett tillfälle att kunna anklaga den liberala delen af representationen för omedgörlighet. Skulle saken vara allvarsamt menad, skulle regeringen verkligen ha hopp om att under dessa reaktionära tider kunna genomdrifva sitt förslag, så röjer det ett begär till maktutvidgning på representationens bekostnad, hvars slut