Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1853, sida 1

— Lägg er på den här, lilla Christine, sade han högt, så blir er bädd mindre hård. Under dessa ord lutade han sig ned tätt intill henne och hviskade: — Håll er vaken. Om Gud vill, så skola vi nog ändå komma härifrån. — Hvad är det du säger? ropade Ubbe, gå till den plats jag anvisat dig, eller skall jag nagla fast min sabel i jorden genom dina begge ben. Jörringer lade sig ned i hörnet, och kort derpå tillkännagaf hans långa och djupa andedrag, att han insomnat. Ubbe stötte sin kamrat i sidan, lutade sitt hufvud till hans öra och hviskade: — Den satans Jörringer! tror du att han sofver nu. Jag vill blifva fördömd om han inte nu ligger och gräfver ett hål i muren, under det han snarkar som aldravärst. Vi skola snart få roligt åt honom. Jag har snott ihop mitt skärp och spänt det fast emellan båda dörrstolparna tätt nere vid marken. Låt oss flytta oss längre bort härifrån, och ligga så tysta och stilla, som om vi sofve, så skall du få se. Asmus åtlydde Ubbes råd, och under förvändning att det drog igenom dörren, lade de sig längre in i kojan och började snarka i kapp. Jörringer gick i fällan. Han lyssnade först länge på Tyskarnes sömn. Då bada fortforo att snarka, steg han upp och gaf ett tecken till Christine, som enligt hans önskan legat vaken och med klappande hjerta afvaktat hvad som skulle hända. Tyst och försigtigt smögo sig båda till kojans utgång; Jörringer, som gick förut, öppnade dörren, och i den hastighet hvarmed han ville skynda ut, stupade han med näsan i marken öfver Ubbes skärp. Från kojans bakgrund helsades detta fall med ett gapskratt af de båda Tyskarne, i dat de ilade fram och grepo de båda flyktingarne.