Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1853, sida 1

Krogen var nemligen en ständig uppehållsort för er mängd af de vestphaliske legoknektarne, dem ståthål. laren i Norra Jutland, Nicolai Lembiek, Hade sprid öfverallt i landet, för att hålla den siendtligt sinnade allmogen i styr. I krogrummet satt Ubbe Friser och spelade terning med en af sina kamrater. Väpnaren kallade honon afsides och bad om hans hjelp, men här stötte har på ett nytt och oförmodadt hinder, i det att lands: knekten vägrade att lemna krogrummet. Väpnaren fördubblade den erbjudna belöningen, men Ubbe lä icke beveka sig. Händelsevis nämnde Totting Jörrinsers namn, utan att ana hvilken betydelse detta skulle hafva för honom. Vid detta namn utstötte Tysken en dyr ed och räckte väpnaren sin hand. — År Jörringer med i spelet, då är jag färdig till allt, min ädle herre. Ni har att befalla. Jag skall skaffa flyktingarne till Barritskov, antingen döda eller lefvande, såsom ni sjelf önskar det. — Eftersom valet är öfverlemnadt till mig, hviskade Totting leende, så önskar jag hellst, att du betoge dem tillfället att springa bort mera. . — Ni menar att jag skulle döda dem — nå ja, Jörringer, det kan jag väl begripa, men er myndling, den vackra Christine? — Visserligen skulle jag klaga och sörja utomordentlist för hvarje smärta hon lede; men marsk Ludvig Albertsen gaf mig i dag tvåhundra silfverören, Väl räknadt, att lemna till den, som hade nog mod och mannahjerta att hämna den skymf, som vederfors honom genom sonens mord, och är Christine också inte den som mördat honom, så står hon dock i förbindelse med denne, alldenstund man sett den mördade riddarens blod utanför hennes jungfrubur. (Forts.)