SOIII IIIT OIVOJII IIIIIAS od NIRCGLUD —(411d04k SJ va uttalade; men då man återsinner många af de hufvudsakligaste, såväl i den först år 1846 derom utfärdade stadga, (regeringen hade icke under de fem åren vidgjort något för denna angelägenhet), som i den efter åtskillige Rikets Ständers vid sednaste riksdagen gjorde framställningar, om utfärdade förändringar och tilllägg i nämnde stadga (se n:o 187 för den 16 Aug.), blifver det tillfälle att vid granskningen af dessa, äfven betrakta hvad ständerna föreslagit. Hvad som genast visar sig, såsom hufvudsak, är författningens 1, innefattande förklaringen öfver hvilka som skola såsom försrarslåse anses. Vi lemna derhan öfver huruvida i detta afseende icke positiva definitioner vore lämpligare än de negativt uppställda, som häri begagnats. Den som närmare betraktar dessa: nhvarken är i allmän tjenst, eller idkar fria konster etc. etc. skall lätt finna, att det är en verklig lycka för en mängd individer, om polismakten icke ännu utfunnit eller sökt begagna ett förföljelsesystem mot personer, som i fall de ej stå väl hos Åembetsmyndigheter eller tjenstemän, eller hafva tillsyningsmannen till gynnare, lätteligen och i största hast, utan att hafva begått brott eller bettlat, eller ens tänkt på något ditåt, kunna blifva förklarade och behandlade såsom lösdrifvare. Då vi likväl inse, att lagstiftarens försök att uppställa bestamdare definition, genast skulle tvinga honom till erkännande deraf, att hela försvarslöshets-systemet måtte vara ett oting, ett våld, ett farligt ingrepp i samhällsmenniskans naturliga frihet, och att ingen annan borde såsom för samhället vådlig eller skadlig anses, än den, som antingen begått groft och vanfrejdande brott (och då endast under någon viss, alltefter brottets beskaffenhet lämpad tid), eller ock den, som beträdes att under hot eller utan verkligt behof utöfva tiggeri, eller bevisligen förer en lastbar och liderlig vandel; så inse vi nog, att hvarje yrkande på en så uppställd positiv definition, som den vi här antydt, ej lärer godkännas. Också hafva Rikets Ständer ej begagnat en sådan, utan regeringen har upptagit sin ur Ständernas förslag, men likväl ej i samma anda. R:s St:r hade nemligen uppställt en definition för den antagna första klassen, eller de s. k. tjenstlöse; och om man äfven måste medgifva att R. St:r vid bestämmelserna härom, råkat genast förblanda det begreppet med försvarslösheten, så var dock faran häraf för enskilda friheten mindre, då enligt Rikets Ständers förslag, denna kunde ibland annat betryggas genom ställd borgen för egna, och om personen vore gilt, för hustru och hemmavarande barns kronoutskulder, kommunal-afgifter, underhåll och sjukvård, samt för utgifvande af böter och ersättning, till sammanräknadt belopp af 50 rdr, ifall samma person inom ett år derefter begår olofligt tillgrepp eller annan sörbrytelse, hvaraf allmän säkerhet störes. Genom denna föreskrift, samt genom ytterligare de af R. St:r i det afseendet föreslagna stadganden, att tjenstlös, som styrker sig hafva gjort försök att erhålla årstjenst, skulle få qvarblifva i församlingen, samt ovilkorligen der mantalsskrifvas och njuta rådrum till nästa legostämma, att förskafla sig tjenst eller annat laga näringsfång; äfvensom att i stad, kontor skulle genom magistratens sorsorg inrättas, hvarest de som söka årstjenst eller annat ständigt arbete hade att sig anmäla, för att i särskild bok antecknas, på det att de som tjensthjon behöfva må der erhålla anvisning; samt att på landet en dylik längd borde föras af klockaren, eller den som fattigvårdsstyrelsen dertill utsett och från predikstolen tillkännagifvas; hade enhvar blifvit i tillfälle att föreI komma alla oskäliga förföljelser. Då Rikets Ständer äfven önskade, att bevisningen om personens goda vilja, men oförmåga, skulle få ske inför den sattiqvårdsstyrelse, hvilken de, såsom vi förut sett i artikeln om sattigvårdslagen, då tänkte sig på andamålsenligt sätt vald, således, vara ett uttryck af församl. allmänna förtroende, kunde ock bristen i lagens definition ej vara så farlig; ty först sedan haradsskrifvaren efter mantalsskrifningens slut insändt förteckning på de tjenstlösa till konungens befallningshafvande, och hvarje sådan person fått skattskrisningsbevis, ifrågakom sattigvärdsstyrelsens husbonderatt öfver personen och intradde dennes skyldighet, att installa sig till det enskilda arbete, eller i brist deraf, det allmänna, FE