Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1853, sida 1

man sagt honom det; huru skulle det också kunna tyckas vara möjligt, att dessa två män, Jörringer och hans sader, så obetydlige och oansedde, så utan allt -inslytande, och som voro i väpnarens tjenst, vågade att bjuda honom spetsen, eller kunde göra det med lycka. Det var också blott i en innerlig tillgifvenhet och i det lifliga begäret att vedergälla fadrens välgerningar på barnen, som deras enda makt bestod; men denna fasta och oryggliga vilja, som går med höjd panna mot alla hinder, som väl brytes men icke böjes, besitter i sanning också en större och mera obegränsad makt än verlden i allmänhet tror. Liksom Totting kämpade på sin sida, så kämpade äfven de på sin, och hittills hade den bättre principen segrat. Heine Jenicke och Marsken hade strax efter förhöret begifvit sig ned till Gravensgård. De tyske legoknektarne, hvilka tillhörde borgens inqvartering, ströfvade omkring i granskapet. Väpnaren var så godt som ensam i slottet. Visserligen skulle han det oaktadt lätt kunnat förhindra Christines flykt, men det låg icke i hans plan. Tvertom önskade han hellst, att hon måtte få tillfälle att undkomma, och först sedan hon lemnat Barritskoy, ville han antingen söka medel att tillintetgöra henne, äfvensom Jörringer, hvilken han sedan det misslyckade anfallet på borgen i lika grad fruktade och hatade, eller åtminstone söka verka derhän, att hennes brott vunne större sannolikhet i marskens ögon. Under det han öfvertänkte detta, nalkades aftonen, och ännu var ingenting gjordt. Knektarne plägade först helt sent återvanda, och vanligtvis i så medvetslöst och berusadt tillstånd, att de voro ur stånd till hvarje företag. väpnaren måste slutligen bedväma sig att besöka krogen nere vid Kirkholm, der vi träffade honom den första aftonen och der han kunde vara säker på att träffa dem han sökte.