Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1853, sida 1

stines rum föll ljusskenet ut på svalen, genom den öppna dörren. Flera minuter förgingo sedan riddaren försvunnit i skuggan af slottet, utan att något hördes. Mannen fortfor att smyga sig närmare, i det han undvek de öppna ställen, på hvilka månen kastade sitt sken. Hans drag, som nyss visat en så häftig rörelse, voro nu lugna och kalla, endast den djupa fåran, som bildade sig i pannan midt emellan ögonbrynen, tillkännagaf mörka och förfärliga tankar. Då riddaren kom till dörren och fann den öppen, log han med tillfredsställelse. — Det är ändå fan, mumlade han för sig sjelf, hvad den väpnar Totting förstår att inrätta allt beqvämligt. Nu vidare! Mod dessa ord satte han foten på trappan och ämnade stiga upp. I detta ögonblick hördes ett qväfdt rop öfver gräsplanen och straxt derefter ett buller, såsom af en förtvislad strid; men mörkret, som hvilade öfver den sidan, omhöljde allt. Striden var oceså snart slut; få minuter sednare herrskade i trädgården samma tystnad och fred som förut. En mörk skepnad smög sig tillbaka i trädens skugga. Kort derefter kom Christine ut ur alleen. Leende och lycklig stödde hon sig vid sin unge älsklings arm och räckte honom en liten hvit hand till afsked. Derpå gick hon in och stängde trädgårdsporten. Ulrik kastade en slägkyss mot hennes rum, samt gick långsamt och drömmande tillbaka in i alen. (Forts.)