Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1853, sida 1

gjorda, äro af större betydenhet än många torde insett och till och med möjligen af regeringen sjelf åsyftats. Enligt R. St:s ordalag, kunde och borde den med socknens uppdrag försedda sattig värds-styrelsen ester samvete och öfvertygelse bedömma de fattiga samiljernas ställning. Den valda sattigvårds-styrelsen var t. o. m. skyldig att lemna vård och försörjning åt sådana familjer, hvilkas hussäder och husmoder väl voro arbetsföre och friske, men möjligen för tillfället blifvit nödställde, under det de för det närvarande icke kunde erhålla arbetsförljenst. Skillnaden emellan att kunna arbeta och att hafva deraf förtjenst, är nemligen i allmänhet och beklagligen i vårt land mer än mångenstädes, ganska stor; hvilket väl genast kan begripas, då man vet, att i flera orter af landet betalas mansdagsverket blott med 16, och qvinnodagsverket med 8 sk. bko. Jemföres härmed priset på de mest oumbärliga födoämnen, finner man, att en familj med flera barn, omöjligen kan af föräldrarnes vanliga, eller hvad man kallar dagsverks-arbete, nödtorstigt lifnäras, ännu mindre se sina behof af tillräcklig beklädnad, husgeråd, lakemedel vid förefallande sjukdom o. s. v. uppfyllde. Att under sådana förhållandeu, genom ett så bestämdt lagbud, inskränka fattigvårds-styrelsernas befogenhet, kunde alldrig varit Rikets Ständers afsigt. R. St. synas deremot 1841 ganska välbetänkt hafva valt sina ord, så att fattigvårds-styrelserna skulle kunnat utöfva en billig och gagnelig välgörenhet mot ej blott de genom missväxt och allmännare olyckor för nöd utsatte personer, utan äfven emot sådane, som genom enskilte, tillfällige olyckor blifvit nödställda; och detta utan att utsättas för klander af någre giriga och hårdhjertade sockenboer, samt ansvar inför en i dylika utgiftsfrågor ofta lätt till obillighet hänförd sockenstämma. Nu har regeringen genom sin, af R. St. alldeles icke påkallade, nya redaktion af denna S, samt genom den i 6, mom. 5 gjorda inskränkning as sattigvärds-styrelsens pligt, att förskasla arbete till de fall allenast, då missvårkt eller allmånnare olyckor inträdt, bundit händerna på sattigvårds-styrelserna, hvilka numera icke eg rätt, att efter sin bästa ösvertygelse bedömma de nödställdes behof och billigheten af deras auspråk, i mån af dessas arbetskrafter och arbetstillsallen. Dessa styrelser måste hädanefter, under en förlamande och deras åtgärder lätt förvillande ansvarighet, bestämma den nödställda personens eller familjens öde, på grund af obestämda begrepp, såsom t. ex. allmännare olyckor och arbetsförtjenst. Men i ett samhälle, der industriens framsteg hvilar på arbetets fördelning och tvingar individen alltmer att egna sig åt ett visst, inskränkt arbete, för att kunna till det yttersta uppbringa sin färdighet och arbetsqvantiteten, huru lätt kan ej der nöden för arbetaren härflyta af enskilta, men ej allmännare orsaker? Och ordet arbetsför, icke kan det i och för sig bestämmas, utan i förening med det arbete, hvartill personen är skicklig eller tillvand, så vida man ej antager, att så snart personen icke är stympad, han skall kunna spännas för plogen och harfven, liksom oxen och hästen? Och dessutom: till