Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1853, sida 1

leriskt, som gjorde anspråk på hvars och ens uppmärksamhet, och kom de förbigående att stanna och Se sig tillbaka, sedan skaran ridit förbi. Jägarnes musik gaf eko inne i de djupa, dunkla skogarna, öfver hvilka aftonen redan började att breda sin dimslöja. Uppe i den rena luften sjöng lärkan, och i vester färgade den nedgående solen himlen med ett klart rosenrödt sken, hvaraf bokträden, som skarpt och bestämdt aftecknade sig emot luften, antogo ett varmt och lisligt särgskimmer. Under de mellanstunder, då jägarne upphörde att blåsa, hörde man det melankoliska ljudet af Engoms klosterklocka, emedan munkarne ringde till vesper kastonbön.) För tusan! hvad hon ändå är vacker, den lilla Christine! utbrast riddare Jens hänryckt, sedan han länge och ihärdigt betraktat henne. Så behagligt hon förstar att styra sin häst, och huru väl hvarje rörelse klär henne. Fan skall ta dig, väpnar Totting, om du underlåter att, som du så ofta lofvat, tala för mig hos fröken. — Du får förlåta mig, riddar Jens, svarade väpnaren vänligt, men hvad skall jag göra mera än jag har gjort? Christine känner ditt hjertas önskan; sörj nu sjelf för resten. Gå till henne och säg henne hvad du vill. En sådan flicka som hon läter icke besegra sig af suckar och smekande ögonkast, hon måste formligen eröfras. — Hvad menar du? — Jag menar som det står i den gamla visan: Och riddaren gick till den jungfru fin, På svalen i aftonstunden; Så lyfte han henne på sadeln sin, Men natten är mörk uti lunden. Jag skulle således bortföra fröken Christine? ropade Jens bestört.