Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1853, sida 1

— Nå, hvarför inte? fortfor Totting med ett listigt leende. Du skall finna öppna dörrar på Barritskov, det gör jag för din skull. Din fader har ju egendomar i Pommerland, dit ni kan begifva er. — Hvad tror du att Christine säger om det? — Hon skall nog foga sig i sitt öde. På detta sätt vann en ungersvenn sig brud i min ungdom, men nu för tiden ha ni blifvit så varsamme och försigtige, att ni hellre afstån ifrån allt, än ni vågen det ringaste. — Det skall ingen kunna säga om mig, ropade Jens. Hvad en annan kan våga, det kan också jag, och i natt skall jag infinna mig vid Christines fönster. — Tänker du fria till henne genom fönstret — det är väl ett skämt af dig, riddar Jens? — Så sannt mig Gud hjelpe! svarade riddaren, om jag släpper henne ur händerna, så begär jag inte bättre än att i hela min lifstid blifva stående utanför hennes kammarfönster. Han anade i detta ögonblick minst, att ödet beslutat taga honom på orden. Under det att riddaren och Ivar Totting fördjupade sig i detta samtal, märkte de icke, att Christine höll inne sin häst för en person, som kom gående emot dem på vägen, och som, att dömma af den krokiga trädgårdsknifven han bar i sitt bälte, tycktes vara en trädgårdsmästare. Han bar en korg med afplockade påskliljor På armen och förde handen ödmjukt till mössan, under det att skaran red förbi honom. (Forts.)