Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1853, sida 1

Solen sår guld på den mörkblåa bölja, Blickar så vänlig och glad. Blodslagg vi hissa då skuggor oss dölja, Raskt skjuter snäckan åstad. Ett segel i lä! ropar gossen i masten, Till äntring! nu yxor och svärd upp från lasten! Till död eller seger, hurra! Vikingen kämpar och blodströmmar sjuda Benmannen grinar der dödsskränen ljuda Utåt det tjärade däck. Krukorna blekna af skräck. Nu böja de knä, hör! pardon de begära. Nu, fort ifrån däck — ej mer skutan vill bära; Ty vraket vi borrat i sank. Herrligt att gunga på flygande snäcka, Barkerna plundra och slå! Lagen är till att den fege förskräcka, Oss kan dess arm icke nå; Herre är den, som bäst klingan kan föra, Skummande sjö skall en viking tillhöra Den är vår vagga och graf! Under sången gick sjökonungen bort till Jörringer, som ännu satt på rorbänken och styrde. — Nå, du tycker således mest om att taga byte på egen hand, min lille vän! sade han och ställde sig med händerna i rocksickorna framför honom. — Hvad menar ni dermed, Einer Trane? — Åh! den gåtan är lätt att gissa! Jag menar den vackra jungfrun, som du bortförde i natt, och som du inbillade Eskil, att jag lemnat i din vård. (Forts.)