Skulle nu Ryssarne. än lyckaslatt illtvinga sig öfvergången af den ena, så återstår dock den andra, hvilken anses ställa oöfvervinnerliga hinder i vägen för deras vidare framryckande. Turkarne hafva dragit god nytta af erfarenheten från kriget 1828 och 29. Bergspasset Soumoundie, genom hvilket Ryssarne 1828 passerade Balkankedjan, är nu starkt befästadt. Turkiska armåen är delad i 3:ne korpser. Den I:sta korpsen under SaidPascha har att försvara nedra Donau och innehar en ställning från Sistow till Rustschuk och der ofvanför. 2:dra korpsen under Ismael-Pascha står från Sistow till Widdin och bakom denna stad ända bort till Balkanbergen, för att försvara ofvannämnda bergspass. 3:dje korpsen, som befinner sig under öfvergeneralen Omer-Paschas eget befäl, har sitt högqvarter i Schumla och är bestämd att besätta denna stad, Pravadin och Varna; alla 3, förnämligast den första och den sista, stödjepunkter för försvaret af den del af Turkiet, som ligger norr om Balkan. Den säges utgöra öfver 50,000 man, medan de andra korpserna skola hvardera råkna 21 å 25,000 man, utom egyptiska hjelptrupperna. Ryssarnes plan skall vara att qvarstanna i Wallackiet och der låta angripa sig af Turkarne, som då måste lemna sin fördelaktiga ställning med floden i fronten och bergen i ryggen. Vi lemna nu de krigiska utsigterna för att omnämna hvad diplomaterna förmälas förehafva för att reparera sitt stora felsteg att utan Turkiets hörande uppgöra dess räkning med czaren. Dessförinnan vilja vi dock gå något tillbaka i tiden och beriktiga ett misstag, som insmugglats hos oss från engelska och tyska tidningar. Vi hafva en gång nämnt, att minister-konferensen i Wien antagit eller, hvilket är ungefär detsamma, godkänt Portens ändringsförslag. Detta lär dock aldrig hafva varit förhållandet. Åtminstone lörmaler Constitutionel — och allt talar för, att den deri har rätt — att dessa ändringsförslag förkastades af minister-konferensen, och att denna d. 4 dennes aflardade en kurir till Konstantinopel med besked härom, åtföljdt af uppmaningar till Porten att underteckna Wienernoten i dess oförändrade skick. Const. tillägger, att man hoppades att Portens svar skulle kunna inhemtas tillräckligt tidigt för att kunna meddelas de båda kejsarne vid deras möte i Ollmätz. Men nu till diplomaternas nya fredsstiftning gsförsök. Såsom redan nämnts hade ryska gesandten Meyendorff i Wien ifrån sitt hof emottagit en depesch, i hvilken detta angifver skälen för turkiska ändringsförslagens förkastande. Uti en särskild, depeschen åtföljande not, som äfven redan blifvit omnämnd, underkastades dessa förslag en noggran granskning punkt för punkt. Så snart ofvanberörde depesch, som för öfrigt äfven tillskickats ryska sändebuden vid de öfriga fredsmäklande hofven, af Mependorfl blifvit delgifven österrikiske utrikesministern Buol v. Schauenstein, höll denne ett möte med Frankrikes, Englands och Preussens gesandter, å hvilket skall beslutats att ånyo uppmana sultanen att obetingadt antaga Wienerförslaget. En kurir afsändes derefter d. 12 till Konstantinopel med förhållningsorder från österrikiska kabinettet till dettas gesandt hr v. Bruck. Denne beordras att förklara Porten, att, då han fordrar Wienerförslagets obetingade antagande, handlar han i ösverensstämmelse med sin regerings och Turkiets öfriga allierades afsigter. Han skall äfven förklara, att det är för sista gången, som Osterrike gifver Porten råd under dess strid med Ryssland. Englands sändebud fann dock, antingen af egen drift eller till följe af instruktioner från sin regering, detta förfarande emot Turkiet alltför omildt och obilligt. En strid uppstod emellan hrr diplomater, och ryktet till och med förmäler, att hela fredsmäklaremötet höll på att gå sönder. I hvad mån franska sändebudet anslutit sig till det engelska i försaktandet af Turkiets rätt, är icke riktigt klart af de något dunkla berättelserna. Det heter imellertid uttryckligen, att, på engelska sändebudets upprepade föreställningar, det beslöts äntligen att afsända en gemensam förklaring till Konstantinopel, som vore egnad att lugna Porten, rädda dess värdighet och bestämma den för Wienernotens undertecknande. Enligt en skrifvelse från Wien af d. 19 innehåller denna förklaring helt enkelt, att Wienernoten icke innehår någon af de faror, som Porten ser deri för sultanens suverånitetsråttigheter, och af fruktan för hvilka Divanen i början tvekat att antaga densamma. Denna gemensamma förklaring skulle hvarje hof få låta sitt sändebud beledsaga med de tillägg och utläggningar, som det fann lämpligt. Att förklaringen icke blifvit tydligare och innefattar starkare garantier för Porten, tillskrifves hr Buol v. Schauensteins motstånd, hvilken invände, att det var omöjligt att gifva Porten bestämda garantier oc h 1NN DD LL so ooo a