Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1853, sida 2

T. R—d. Så väl de sanningar som denna uppsats innehåller, som den rena och ädla penna, hvarutur den flutit, fordra att den person, till hvilken den egentligen blifvit ställd, med vördnad lyssnar till de råd och varningar, som här blifvit honom gisna. Dock må det vara honom tillåtet, att i afseende å den uppsats, som närmast föranledt den högt värderade insändaren att emot sdttet inlägga sin reservation, få gifva några skäl för sitt förfarande. Vi erkänna rigtigheten deraf: att hvarje god sak behöfver för sin bevisning till slutlig seger ingen annan hjelpkraft än den med det kristliga allvarets saktmod klart och ädelt uttalade sanningens egen. — Tyvärr visar oss dock alla tiders historia, att sanningen sällan eller alldrig, äfven af sina bästa och varmaste vänner, blifvit bringad till seger på detta sätt. Vi vilja ej tala om de kyrkohistoriska striderna, hvilka äfven af män, som efterverlden ärat såsom fåder, blefvo förda med den bitterhet i språk och den våldsamhet i handling, som i våra dagar ej äga något motstycke. Vi gå närmare vår egen tid, och vi finna då äfven mellan utmärkte män rent vetenskapliga frågor diskuteras på ett särdeles bittert och fiendtligt sätt. ÄAllt detta innebär ej något försvar eller någon ursäkt för ett liknande förfarande; det borde tvertom utgöra en varning. Vi hafva också blott antydt förhållandet, för att visa, att sanningen lyckligtvis gått framåt, till trots af dess försvarares svagheter. Inom det politiska området antaga dock striderna ovillkorligen en skarpare karakter. Här blir icke blott fråga om åsigters och allmänna satsers utveckling; utan äfven, och hufvudsakligen, frågan om eftergifter af s. k. rättigheter och förmåner, som några samhällsklasser tillegnat sig, åt de förorättade; om upphäfvande af maktmissbruk å de mäktiges sida; om vinnande af rättvisa, efter seklers orättvisor. Om då de mäktige, de orättmätiga fördelarnes innehasvare, ej vilja veta utaf några sådana estergifter; om de, döfve för alla rättvisans fordringar, för de klaraste skäl, endast sätta ett envist, omotiveradt nej mot de billigaste anspråk — kan då ins. undra på om halstarrigheten å ena sidan framkallar en ökad häftighet å den andra? Dock — vi erkänna det — vore det bättre om denna häftighet icke läte sig framkallas, så länge det ännu gilves hopp om att eftergilterna skola en gång ske frivilligt. Tyvärr visar oss dock historien en sorglig erfarenhet i detta fall. Den visar att hardt när ingen reformation gått utan våld. Dock finnes det ett och annat exempel på ett bättre förhållande, och detta bör vara oss nog, för att uppehålla vårt hopp, att många strider kunna i frid och med försonlighet afgöras, och att derföre hejda den häftighet, som kanske vill för hastigt nå sitt mål. Detta är ena sidan af de politiska striderna, den som rörer klasserna och partierna. En annan sida är den opposition emot regeringen, som föres i hvarje konstitutionellt land offentligen inom pressen, i hvarje despotiskt, uti hemliga sällskaper och sammansvärjningar. Hos oss kommer lyckligtvis endast det förra slaget al opposition i fråga. Åsven denna må föras med allvarets foglighet, och bör då icke rimligen kunna undgå att vinna gehör, alldenstund den allmänna meningen är en makt, som ingen förståndig regering kan underkänna, och till hvilken äfven den mest despotiska i våra