Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1853, sida 2

chefen för finansärendena, rörande en skattefråga. — Insandaren vill icke yttra sig om sjelfva frågan, hvilken han icke tror sig fullt förstå, utan blott om tit:i sätt att behandla den. Insändaren hemställer till tit. en fråga på samvetet, om tit. vid närmare besinnande anser, att Sverge nu är derhän kommet, att dess regering till sitt handlingssätt icke bestämmes af samvetets och öfvertygelsens höga bevekelsegrund, men bör och kan drifvas genom yttre skråmskott? Om så vore, då vore vi ock i sanning hjelplösa och nära vår samhällsupplösning. — Ett närmare betraktande af det faktiska förhållandet tröstar dock allmänheten lätt i detta hänseende. — De genom tidningsmisstag anfallne kunna ock för sina egna personer taga saken lätt, alldenstund en tidnings-redaktion icke utgör en af samhället vald och förordnad opinionsdomstol, utan endast en enskild mans sjelstagna myndighet: men en tidnings hvarje öfverdrift och bitterhet åstadkommer dock hos en del af dess läsare ett förvilladt omdome och en uppretad sinnesstämning, som i sin mån verka menligt på den anfallnes förmåga att gagna det allmänna, och för hvilken skada tidningsredaktionen i sanning dyrt ansvarar. — Sig sjell skadar redaktionen i hög grad med hvarje bitter öfverdrift, hvarigenom förspilles den allmänna aktning för dess ord, hvilken utgör ett hufvudvilkor för frambringandet af det myckna goda, som utgör en tidnings i sanning höga och aktningsvärda bestämmelse. Alldenstund jag tror, att det nu sagda innehåller verklig om ock enfaldig sanning, hoppas och tror jag ock, att tit. med välvilja behjertar detsamma. — Det ligger insändaren varmt om hjertat, att för tit. det under den allt för lätt uppbrusande ytan dock i hjertats djup liggande myckna sanna och goda af ädlaste art icke måtte genom ovarsamhet i dess yttringar göras kraftlöst och ofruktbart. T. R—d.