Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1853, sida 2

dagar måste vädja, då det gäller. Detta har sin sanning företrädesvis i fråga om regeringssystemet och om de tillfälliga misstag, som kunna begås. Betänkligare blir det med fogligheten, då fråga är om verkliga missbruk af regeringsmakten, såsom då den söker att öka sin redan mycket stora och koncentrerade makt genom angripande af eller visadt förakt för den redan förut mycket inskränkta makt, som konstitutionen garanterat folkets ombud. Här måste hvarje medborgare vara på sin vakt och hvar och en som har ett offentligt ord höja sin röst så allvarsamt och kraftigt, att alla sådana försök qvålvas vid första bemödandet att skjuta upp. Ty den nation, som ej är rädd om samhällsfördraget (konstitutionen) såsom om sitt öga, förtjenar ej att äga någon frihet. Då den närvarande ministerens hufvudledamöter, utvalda bland konservatismens hufvudmän, inträdde i styrelsen, betraktade hvarje vän af samhällsoch folkfriheten detta reaktionära steg å konungamaktens sida, med stort bekymmer. Förgäfves hörde man talet att det skulle blifva en såsom det kallades: -konservatistreformerande styrelse, d. v. s. en styrelse som med konservativa grundsatser inom politiken, skulle vidtaga en mängd andra för landets väl nyttiga reformer. Några sådana reformer hafva icke hörts utaf, men väl några dels i födseln hejdade försök, att omintetgöra redan började reformer, såsom i skolfrågan; dels verkligen utfärdade återgångsförordningar, såsom i fråga om jordafsöndring. Allt har för öfrigt gått i det gamla hjulspåret och ingen enda förbättring af de många, som för landets utveckling och välfärd äro så högt påkallade, har hörts utaf. De farhågor man från början hyste hafva alltså tyvärr visat sig blott alltför grundade. Emellertid har regeringen fått nära nog oantastad lefva sitt Still-leben, så att man åtminstone ej kan säga att någon otidig opposition har hämmat dess verksamhet. De s. k. liberale hafva visat en beskedlighet, som torde vara sällspord inom länder, der reformerna äro så tvingande af behofvet påkallade såsom hos oss. Med största foglighet vågade ett läns deputerade vördsamt och underdånigt erinra om verkställigheten af ett de båda regeringsmakternas samfälta beslut, som för en mängd af länets, likasom hela landets innevånare var af en ganska stor vigt. Regeringen sörblef döf för dessa framställningar, bevärdigade dem icke en gång med en förklaring öfver dröjsmålet, hvilken dock borde varit lätt att afgifva, derest dröjsmålet varit föranledt af skäl som hade sin grund i det allmänna bästa. Skulle man nu låta detta obemärkt passera? Hvarthän skulle det leda, om en minister kunde på detta sätt rent af ignorera en genom statsmakternas beslut blifven lag, och detta dertill just uti en skattefråga, som är Rikets Ständers ensak och hvari väl mera än i någon annan fråga borgareoch bondeståndens beslut borde vara gällande? Hvartill tjenar, upprigtigt sagdt, hela representationen, om en minister kan så helt och hållet lemna dess beslut utan afseende? Man skall vara temligen likgiltig för den frihet och makt, som konstitutionen likväl efter dess anda lemnar representationen, för att låta något sådant få passera oanmärkt. Den aktade ins. har väl ock, förmoda vi, icke haft så mycket emot, att saken anmärktes, blott det skett med saktmod. Vi hafva till den ändan genomgått den öfverklagade uppsatsen med kallt blod, och vi hafva deri icke funnit något, som ej är fullkomligt sannt, och dertill inga på något sätt oanstötliga ord. Det har blifvit sagdt att saken vore oerhörd och vore ett uppenbart trots. — Vi halva ej observerat något skarpare uttryck. Men är då icke detta verkliga förhållandet? Och kunna väl lindrigare uttryck användas mot en försumlighet, som vi för vår ringa del finna ytterst betänklig, och mot hvilken man sörgäfves flera gånger gjort fogliga erinringar? Ins. anser att det vore illa beställdt med landet om regeringen till sitt handlingssätt icke bestämdes af samvetets och öfvertygelsens höga bevekelsegrund utan kunde edrifvas genom yttre skrämskott. Men är det också så väl beställdt? Kan det finnas höga bevekelsegrunder för ett sådant förfarande som t. ex. det sednast af oss anmärkta? Ser man sådane bevokelseerunder som ins i sin ädla onfi