Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1853, sida 1

2 T Utrikes Nyheter. ENGLAND. Morning Chronicle, som anses för Palmerstons organ, har en artikel rörande turkiska angelägenheterna, hvilken innehåller en återblick på hela marschen af denna fråga. Förbigående artikelns början, som förnämligast berör förhållanden, som de senaste tilldragelserna betagit deras interesse, vilje vi i sammandrag återgilva dess senare del, hvari underhandlingarne emellan Ryssland, Turkiet och de mäklande makterna framställas i sin rätta dager och på samma gång förekomma utlåtelser och vinkar, som, uttalade i ett ministerielt blad, icke äro utan sin stora betydelse: Rysslands begäran, att Turkiet skulle ingå en öfverenskommelse, som skänkte Rysslands kejsare och grekiska kyrkan de mest öfverdrifna rättigheter, beledsagades af en hemlig vink om att hålla underhandlingarne hemliga för Englands och Frankrikes sändebud. Det var omöjligt att mera uppriktigt förklara, att hela Europa förorättades på samma gång som Turkiet genom Rysslands fordringar. Denna vink lemnades också utan afseende, och de vestra makterna protesterade både i ord och handlingar emot czarens hotelser att med vapenmakt genomdrifva sina fordringar. Englands och Frankrikes protester emot Donaufurstendömenas besättande innefattade den slutsatsen, att det stod Porten fritt att tillbakavisa fordringar, för hvilka icke en gäng gifvits en rimlig förevänning. Det är dock icke alltid rådligt att kräfva den yttersta rättvisa, och man menade, att Europas fred likväl var värd några uppoffringar från Turkiets sida, ehuru angriparen icke gjort sig det omaket att gifva sitt förfarande sken af billighet. Det blef bestämdt, att vissa vilkor skulle antagas af czaren, men det fel begicks, att det dokument, som innehöll dessa vilkor, framlades för czaren till antagande, innan det erhållit den förnämsta partens bifall. Det var icke riktigt att betrakta den föreslagna noten som en kompromissdom. Stormakterna handlade icke som kompromissarier, utan som vänner, de der sökte uppställa antagliga vilkor. Det var den ena stridande partens syfte att fordra allt hvad som kunde ernås, och den andre att göra de inrymmelser, som syntes oundvikliga, så litet skadliga som möjligt. De 4 makterna hade som mäklare ingen anlndning att blifva stötta, om Porten antagit deras not och czaren derefter förkastat den; ännu mindre kunde de beklaga sig öfver, att Turkiet begärde ett ord med i laget, då det gälde att ordna vilkoren i detta partiska dokument, genom hvilket det endast påbördades förpligtelser. Då Reschid Pascha erbjöd sig att bekräfta noten genom en storherrlig kungörelse, så var han säkerligen berättigad att göra invänningar emot uttrycken i sjelfva noten. Den vigtigaste bland de af Porten äskade ändringar — den som ställer Grekerna på lika fot med sultanens andra kristna undersåter — uttryckte otvifvelaktigt den afsigten att förebygga en tolkning, som den snediga ryska politiken allaredan gjort i ett liknande tillfälle. Turkiets inrymmelser äro nu förkastade som ändamålslösa och det är knappast möjligt för Porten att gå längre i eftergifvenhet, äfven om den skulle vara hugad dertill. Ryssland befinner sig i en krigförandes ställning, den der begynt fientligheter, utan någon af ett enda kabinett i Europa antagen ursäkt. De underhandlingar, som förselat sitt ändamäl, lemna frågan