Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1853, sida 1

— — — — Snart vidgade sig murarna på båda sidor, och en frisk luft strömmade de båda vandrarne till mötes. IIvalfvet slutade med en brant trappa. Christine föll på knä och tackade Gud, ty här var all fara förbi. Hon befann sig i skogen under bar himmel. Då hon vände sig om till fribytaren, såg hon honom stå med blottadt hufvud, stirrande med sina mörkbå ögon upp emot himmelen, under det hans läppar sakta rörde sig; men så snart han märkte att hon gaf akt på honom, satte han åter stormhatten på hufvudet och vände sig åt sidan, i det han härmade en ekorres skrik. På något afstånd hördes strax derefter ett dylikt ljud; buskarne skiljdes ifrån hvarandra och en man med en stor låsbåge i handen visade sig. Det var gamle Ake, Jörringers fader. — Jag var nästan rädd att vår plan skulle misslyckas, min gosse, hviskade gubben, i synnerhet då jag fick se larmblosset uppe i tornet. Jörgen vände sig mot slottet och hviskade: Det brinner ju klart nog, jag trodde att blästen skulle hafva släckt lågan. — Och nu, min fader, vill du sörja för liten Kerstin, och taga värd om henne; så som det anstår en af vår slägt; jag sjelf gär på andra vägar, och min tid är knapp i natt. Gud vare med eder bada! Christine räckte Jörgen djupt rörd sin hand till afsked, han lutade sig ned och kysste den. Derpå singo hon och Åke in i skogen, men fribytaren stannade ännu en läng stund på samma stålle och stirrade efter dem. — Herren hålle sin hand öfver dig, Du, hos hvilken mina käraste tankar hvila! hviskade han ändtligen, sedan det sista ljudet af deras steg försvunnit, — och nu ned till mannen i källaren. Efter dessa ord gick han åter in i hvalfyet.