7 772421wkkäx be C —— konungen befallt installandet af Rikets Ständers på regeringens egen framställning fattade beslut, uppå finansministern Palmstjernas eller t. s. ministern Gripenstedts anmälan och enligt eller emot dessas tillstyrkande, är emellertid en statsrådets hemlighet. Då hela denna hemlighet angående saderneslandets inre angelagenheter är ett oting, en verklig omklighet hos våra administrativa myndigheter, som visar att de ej hafva det politiska mod, som ensamt kan ingifva den ansvarige embetsmannen kraft att gagna konung och fosterland, så måste de båda ofvannämnde rådgifvarne underkasta sig att under tiden blifva utsatta för det ganska naturliga klandret i allmänna tänkesättet öfver uppskofvet med en sak, hvaraf den stora massan af räntegifvande jordbrukare måste vänta sig fördel. De kunna ej begära, att landets talrika jordegendomsinnehafvare skola tyst och tåligt afbida regeringens oförklarliga underlätenhet att verkställa den genom riksdagsbeslutet utlofvade förändringen, då konungen icke ens låtit utfärda någon förklaring hvarföre den fördröjes. Följden häraf måste alltså blifva, att man, särdeles då man sammanlägger denna sak med andra omständigheter, ser i detta regeringens handlingssätt en egenmäktighet af en minister, som utaf en eller annan anledning fått makt att efter sitt skön och behag bestämma regeringens beslut i såväl detta som andra ärender, i en rigtning motsatt icke blott representationens uttryckta mening, utan äfven konungens förr uttalade vilja och åsigt. I sjelfva saken anför Sv. Tidn. såsom försvar för den klandrade underlåtenheten med det oftaberörda beslutets promulgering, att detta beslut står så nära tillsammans med hela frågan om grundråntornas förenkling, att det icke utan i samband med denna kan utföras, så vida ej mångfaldigt trassel skall uppkomma. : Detta vilja vi också ej alldeles bestrida; vi hafva ingalunda förbisett de många bristsalligheterna i regeringens ifrågavarande proposition, ej heller de ganska stora olägenheter, som med dess utförande kunna vara förenade; men detta borde regeringen hafva insett, då den uppgjorde saken och begärde rikets ständers bifall derå. Vi hafva ej heller förbisett, att då rikets ständer antogo detta af regeringen uppgjorda, ytterst konstlade halfmesyrförslag, så beredde de dermed måhända blott ett fördröjande af den allvarligare, en gång oundgängliga, i öfver 100 år önskade och begärda skattereformen; men då den kongliga propositionen blifvit antagen, så måste den, vi upprepa det ännu en gång, anses såsom gällande till efterföljd af den verkställande makten. Med alla dess ofullkomligheter skulle det fattade beslutet dock kunnat befria många räntegifvare från de prejerier, hvilka de nu äro underkastade, genom de orimliga naturaprestationernas utgörande enligt nu gällande föreskrifter. Att så skulle ske, och att på detta sätt åtskilliga räntetagare skulle beröfvas den olagliga profit de kunna draga af närvarande beskattningssätt, visar sig ock tydligen af det skäl, som Sv. Tidn. sedermera anför, och som väl lärer vara hufvudskälet icke blott i Sv. Tidn., utan äfven för finansministern. Detta skäl är: att tvenne stånd lemnade sitt bifall till Kgl. Maj:ts proposition, med det vilkor, att frågan i sin helhet afgjordes i enlighet med den kongliga propositionen; d. v. s. ståndens beslut gällde förslaget såsom ett oskiljaktigt helt, så att en punkt ej kunde från den andra lösryckas, utan att i följd deraf ståndens lemnade bifall till öfriga delar förföll. ) Med anledning häraf räsonerar Sy. Tidn. på följande sätt: Dessa vilkor ega visserligen ingen af grundlagen meddelad vigt, men vi hemställa om de icke ega någon för en om bevarandet af allas rätt omsorgsfull regering? Vi hemställa om icke hon borde göra något afseende på beslutet inom tvenne stånd, der räntetagarne hafva sina mälsmän, och hvilka hade skäl att önska att den betydliga uppoffring, de gjorde af sina förmåner, skulle lända till den stora allmänna fördelen — en gammal tvistefrågas biläggande. Det är visserligen sannt, att dessa två stånd voro adeln och presteståndet; men är det säkert att de, som nu förbise all vigt i dessa båda stånds vid bifallet fästade vilkor, skulle försara enahanda, om det gällde två andra stånds likartade beslut? För visso kan man väl förmoda, att så icke skedde. Men må man vara varsam. En annan gång kan hända att frågan står tvertom. Det är sådane bakslag, aom partiandan öfverser, endast den för tillfället kan genomdrifva en önskad plan. Här lärer väl ligga sjelfva hufvudknuten. Derföre att adeln och nresterna. eller ränteta