Den fråga vi härom dagen framställde: IIuru långe ämnar finansministern, frih. Palmstjerna, dröja med att bringa till verkställighet Kongl. Maj:ts och Rikets Stånders beslut anjående ändring i såttet för de indelta hemmansräåntornas och kronoliondens utgörande ? — har, såsom vi väl kunde förmoda, ej behagat Sv. Tidningen, särdeles som Aftonbladet återgifvit vår öfver frågan meddelade uppsats. I första häpenheten öfver denna djerfva fråga, tror Sv. Tidn., att ingenting mindre än ett statsstreck varit åbane, att Sverge erhållit någon vicekonung eller utomordentlig minister, men sedermera tager han saken lugnare och ingår i ett svaromål på den uppkastade frågan. Först och främst menar Sv. Tidn., att det icke är finansministern, som skolat, efter sitt skön och behag, bringa det ifrågavarande beslutet till verkställighet, emedan det i Sverge är konungen, som beslutar och som befaller beslutens verkstallande. Vi hafva aldrig yttrat, att frih. Palmstjerna skulle efter sitt skön och behag verkställa de båda statsmakternas beslut; vi hafva fastmer vågat yrka, att han skulle ställa sig detta beslut till efterrättelse, utan afseende på hans eget skön och behag, att han, som en af de högsta väktarne öfver lagarnes efterlefnad, bordt sednast af alla visa förakt för föreskrifter, som genom Rikets Ständers bifall till Kongl. Maj:ts proposition blifvit en gällande lag, hvilken han dädanefter endast hade att promulgera. Vi kunna alltså ej rätt fatta Sv. Tidn:s försök, att i äkta absolutistisk anda här skydda sinansministern bakom konungens, för öfrigt ganska missförstådda, allena-beslutande rätt. Vi trodde sannerligen att tiden var förbi, då sådana absolutistiska fraser kunde i ett land med konstitutionella statssormer offentligt uttalas. Sv. Tidn. har här uppenbarligt med eller mot sin vilja missförstått begreppet om rådgifvareeller ministerkallets pligter. Det var nemligen obestridligen sinansministerns pligt, sedan Rikets Ständer antagit regeringens proposition och anslagit de medel, som konungen begärt för utförande af det förändrade sättet med indelta hemmansräntornas utgörande, att anmäla hos konungen till verkställighet det sälunda i full lagenlig sorm af Rikets Ständers sattade beslut, i ett ämne, som tillhör den i 57 S Reg.-sormen åt Rikets Stander allena uppdragna Svenska folkets sjelfbeskattningsrått. Regeringen var icke mera behörig att ändra Rikets Ständers sålunda tillkomna beslut, och det enda konungens rådgifvare möjligen kunna andraga till sin ursäkt att fördröja verkställigheten är, att Rikets Ständer icke bestämdt förordnat om tiden för verkställigheten, hvilket ej gerna kunde falla Rikets Ständer in, sedan de beviljat de nödiga medlen, och då de icke gerna kunde förutsätta, att den afgjorda saken skulle på sådant sätt behandlas af samma regering, som gjort propositionen derom. Om således finansministern underlåtit en sådan anmälan eller fördolt beskaflenheten af Rikets Ständers beslut, eller om han och statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkt konungen, att ej derå