Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1853, sida 1

aktiga yttringar af de bundna, men ej fullkomligt dampade revolutionara elementerna, hvilka yttringar följas af nya arresteringar, nya asrättningar och — om det är möjligt — ökadt elande. Detta är den sorgliga bild, som hulvuddelen af ila bella Italia i närvarande stund företer. Blott en liten del företer en annan, och det synes hafva varit verldsordningens mening, att genom denna kontrast, göra skuggan så mycket mörkare. Denna del är Sardinien. Der fanns det en konung — lyckliga företeelse! — som verkligen med mod och upplysning förenade en sann kärlek till sitt folk. Trogen den ed han svurit, har han trotsat den oerhörda påtryckningen af den honom på alla sidor omgifvande reaktionen, och varit det starkaste stödet för konstitutionen och solksriheten. Och hvad har följden häraf blifvit? Jo den, att Sardinien inom kort tid helat de svåra såren efter det olyckliga kriget mot Österrike; att de inre reformerna fortgått, icke utan lifliga debatter, men utan våld; att civilisationen sprider sitt ljus och sin välsignelse till alla delar af landet; att folket ar lyckligt, konungen älskad och ärad och regeringen högt aktad. Månne ej dessa motbilder äro lärorika? Vi hafva ej kunnat tillbakahålla dessa betraktelser, då vi läst ett par bref till en engelsk tidning ifrån Italien, det ena från Neapel och det andra från Rom. Säkert skall ett utdrag af dessa bref intressera mer än en af våra läsare. I Neapel d. 24 Aug. 1853. Neapels regering motsvarar fullkomligt sin kongliga herres sinnelag och uppfyller den bourbonska hämndens fordringar med en underbar samvetsgrannhet. Sedan de skapat åt thronen så många fiender, som de möjligen kunnat, drefvo kung Ferdinands rådgifvare ihop en brottmålsdomstol, för att förhöra dem som slydde från landet 1848 —49. när den mot konSstitutionen siendtliga reaktionen hotade deras personliga säkerhet. Ni erinrar er huru omkring 170 personer blefvo arresterade för revolutionen i Maj 1848, ehuru blott 40 fördes in för domstol. Nu har en domstol blifvit bildad för att höra de frånvarande, af hvilka 122 blifvit dömda till döden, 15 till galererna på 24 år, 2 till galererna på 19 år och 3 till lifs tids landsflygt. Alla dessa personer voro redan utom landet och det är svårt att föreställa sig hvarföre styrelsen skulle genomgått dessa onödiga former, om ej derföre att rättegångskostnaderna, som drabba de dömde, gifva tillfälle att konsiskera deras egendom. Många af de dömde voro deputerade i det Neapolitanska parlamentet och voro ej i Neapel, då de händelser inträffade, för hvilka de nu äro dömda till döden. Andra lemnade Neapel på polisens uppmaning. Men oberoende af allt detta utgat konungen i Maj 1848 en kungörelse, deri han förklarade, att allt I skulle blifva glömdt och förlåtet, som hade afseende på den 15 Maj. Knappt hade likväl händelserna i Europa tagit en ny vänning, förrän den politiska förföljelse begynnte, som fortF