Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1853, sida 1

j Uppställningen af denna fras s gick öfver Claude Chaulnayes förstånd; men uttalad med ett slag näston, lik en utantill inlärd sång, var det tydligt att man lärt Claude Chaulnaye den, för att dermed afvisa hvarje nyfiken resande. Georg tryckte Maries hand utan att yttra ett ord och återvände till båten; men luftens halfmörker hindrade icke henne, som med öm oro tryckte sig intill sin make, att se tårar i Jakob Perrols ädla sons ögon och höra de djupa andedragen af hans bröst. Då Georg, beherrskande sin rörelse, ändtligen förmådde tala, sade han: — Menniskorna är oförsonliga! förgäfves följde mera än sextio års dygder min fader i grafven ... en oöfverlaggd handling utplånar allt det föregående goda och förevigar minnet af hans fel . — Ja, den menskliga rättvisan tycks vara oförsonlig på denna otacksamma och dödliga jord, sade Marie, men den Allsmäktiges barmhertighet är oändlig der uppe. bpe G detsamma visade hon Georg himlen, hvars hela rymd redan glimmade såsom ett praktfullt och gåstliritt palats. De sade intet mer, och båten vaggade tyst emot landet med de båda makarna och deras skatt . . . de kära barnen, hvilka båda i aktern af båten voro omhöljda af en och samma kappa och började luta sina små hufvuden i sömnens sköte, deras vanliga gäst vid denna timme på dagen Ä. sa es Låtom oss slutligen nämna några ord om de öfrige personerne i vår berättelse.. LEcureuil hade blifvit gripen i tornet Cordouan, dit vi veta att stormen kastat honom; men Georgs skriftliga intyg (som utan tvifvel med någon öfverdrift omnämnde den förre taskspelarens deltagande i den