Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1853, sida 1

rörelse, som så plötsligt omskapat sjöröfvarens manskap, till ingen nytta sör dem) räddade vår gamle bekantskap. Då skyndade sig lkcureuil att under en skyddande förklädnad och betäckt med en stor peruk, hos vikarien uppbära de penningar han lemnat i dennes förvar; presten, som visst icke ansåg sig hafva någon rättighet att qvarhålla penningarna, utlemnade dem dock icke utan misstroende till den besynnerligt klädde mannen. Det skulle varit stor skada för lEcureuil om han icke återfått sin skatt, ty genom den och frukten af några sednare lyckliga affärer, kom han i tillfälle att associera sig med en procentare, hvilkens affärer han sedermera ensam öfvertog. Ibland dessa hederliga blodsugare, hördes visserligen mycket prat om hans föregående lefnad, isynnerhet af dem bland hans medbröder, som han ruinerade; man ville i synnerhet förebrå honom hans fordna sjöröfvarelif, men de klokare af hans brödraskap tyckte att man icke borde stöta sig med den rike mannen för en elementarfrågas skull; och IlEcureuil fick för sin späckade kassakistas skull behålla sin borgarerätt. Fru d Horiguy plågade ännu länge sin make med elakt lynne och vanmäktiga stickord; men ändtligen blef hon presenterad vid hofvet, till följe deraf att hr dHorigny erhöll en plats i sinansverket. Hon hade då den oskickligheten att låta Ludvig XV förälska sig i henne, i tllräcklig grad för att uppväcka hennes herrskande rivals svartsjuka, men icke så mycket att monarken brydde sig om att taga henne iförsvar. Tack vare savoritens och hr d Horignys klokhet, sändes hon genom ett lettre de cachet till S:t Marthas klyster, der hon blef ett mål för alla de förödmjukelser, som hon fordom der låtit Marie lida. Man påstår att hr de Vernizacs ihärdiga trohet slutligen öppnade klostrets portar för ex-intendentskan, men alltför sent ... ty för en kokett är utgången ur ett fängelse (der